Häromdagen berättade moderaternas partisekreterare att partiet har förstått att det råder ojämlikhet mellan könen. Då gällde det bolagsstyrelserna. Lagstiftning för kvotering aviserades. Fast inte förrän 2014. Ett dåligt förslag tycker jag. Vem vill få plats i en bolagsstyrelse bara för att man tillhör det underrepresenterade könet?
Idag träffades moderaterna av nästa insikt på jämställdhetsområdet. Partiledaren själv säger på radion att han har insett att trots att tjejerna är duktigare i skolan så är det killarna som får de bästa jobben. Och detta håller i sig livet igenom. Han har dessutom förstått att kvinnor, som jobbar i vården och i skolan har lägre löner än de borde ha!!!
Välkomna till verkligheten, moderatvänner. Nu kanske vi kan enas om att lönerna behöver höjas både för vårdpersonal och lärare. Vi kanske till och med kan vara eniga om att genuspedagoger behövs i skolan, eller?
Andra som bloggar i samma ämne: Reza Zarenoe
måndag 25 januari 2010
söndag 24 januari 2010
Även en gravid kvinna kan bli minister
Jag blir både arg och ledsen över att läsa olika inlägg om huruvida Birgitta Ohlsson (FP) kan bli EU-minister och spekulationer kring hennes deltagande i valrörelsen på grund av hon förväntas få barn i sommar. Läs bifogade länk och vidare till Birgittas egen blogg. Har vi i Sverige inte kommit längre i synen på föräldraskap och kvinnors yrkesliv?
Visst finns det blivande pappor som inte är beredda att dela ansvaret med sitt barns mamma. Men i de fall paret tar ett gemensamt ansvar så ska väl inte kvinnan ifrågasättas?
Fattas bara att något mediasnille börjar spekulera kring Birgittas lämplighet som mamma när hon nu tänker jobba med en bebis. Då är vi definitivt tillbaka till 50-60-talet. Jag fick barn 1967 och återgick till mitt heltidsarbete efter ca 4 månader. Min man bytte till nattjänst för att kunna vara hemma på dagarna och de tider han behövde sova hade vi först barnflicka och sedan en fantastisk dagmma alldeles i närheten.
Trots detta välordnade liv för vår dotter så fick jag ta emot många slag under bältet. För vad kan träffa hårdare än att få höra att man som förälder inte är bra för sitt barn. Och allra sorgligast var att de flesta smällarna kom från andra kvinnor i olika åldrar.
Jag har dock aldrig ångrat de val jag och min man gjorde även om det var några tuffa år. Utöver att jag själv fått göra det jag är bra på (jag var ingen bra hemma-mamma) så är den stora vinsten att vår dotter alltid haft en mycket god kontakt och trygg relation med sin pappa. En relation som följt med in i morfarsrollen.
Så jag vill rikta några uppmaningar åt olika håll.
Till Birgitta: stå på Dig! Du och Mark är kompetenta att avgöra vad som är bäst för er familj.
Till FP-ledningen: här är ett gyllene tillfälle att omsätta jämställdhetspolitiken i praktisk verklighet.
Visst finns det blivande pappor som inte är beredda att dela ansvaret med sitt barns mamma. Men i de fall paret tar ett gemensamt ansvar så ska väl inte kvinnan ifrågasättas?
Fattas bara att något mediasnille börjar spekulera kring Birgittas lämplighet som mamma när hon nu tänker jobba med en bebis. Då är vi definitivt tillbaka till 50-60-talet. Jag fick barn 1967 och återgick till mitt heltidsarbete efter ca 4 månader. Min man bytte till nattjänst för att kunna vara hemma på dagarna och de tider han behövde sova hade vi först barnflicka och sedan en fantastisk dagmma alldeles i närheten.
Trots detta välordnade liv för vår dotter så fick jag ta emot många slag under bältet. För vad kan träffa hårdare än att få höra att man som förälder inte är bra för sitt barn. Och allra sorgligast var att de flesta smällarna kom från andra kvinnor i olika åldrar.
Jag har dock aldrig ångrat de val jag och min man gjorde även om det var några tuffa år. Utöver att jag själv fått göra det jag är bra på (jag var ingen bra hemma-mamma) så är den stora vinsten att vår dotter alltid haft en mycket god kontakt och trygg relation med sin pappa. En relation som följt med in i morfarsrollen.
Så jag vill rikta några uppmaningar åt olika håll.
Till Birgitta: stå på Dig! Du och Mark är kompetenta att avgöra vad som är bäst för er familj.
Till FP-ledningen: här är ett gyllene tillfälle att omsätta jämställdhetspolitiken i praktisk verklighet.
lördag 23 januari 2010
Hellre politik än väsk-sladder
Alla medier skriver om Sahlins väska, en snygg röd sak som hon tydligen fått i present. Problemet för media tycks vara huruvida en socialdemokratisk kvinnlig politiker kan få bära en väska värd ca 6 000 kronor. Ja, jag vet inte. Man ska leva som man lär. Visst, men har inte uppmärksamheten kring denna väska blivit lite löjlig?
Själv har jag ägnat min uppmärksamhet idag åt Folkpartiets årliga planeringsdag i Linköping. En trevlig tradition, där vi lägger fast det närmaste årets prioriterade politiska aktiviter. I år är naturligtvis allt fokus på den kommande valrörelsen utifrån ett lokalt perspektiv. I det arbetet ingår också att lägga fast ett program, som både är en liberal vision för kommunens långsiktiga utveckling och ett handlingsprogram för den kommande mandatperioden.
Samtidigt med denna planering jobbar vi som kandiderar till olika uppdrag med våra egna kampanjplaner. Personvalet har hittills haft dåligt gensvar hos väljarna i riksdags-, landstings- och kommunval. Det är synd. Väljarna har precis samma möjligheter att kryssa in personer i riksdag, landstings- och kommunfullmäktige som i Europaparlamentet. Här måste partierna, alla kandidater och media hjälpas åt att förmedla den kunskapen till väljarna.
Dessutom måste förstås vi som kandiderar möta väljarna på olika sätt och med tydliga budskap så att varje väljare känner till oss och vilka värderingar vi företräder.
Själv har jag ägnat min uppmärksamhet idag åt Folkpartiets årliga planeringsdag i Linköping. En trevlig tradition, där vi lägger fast det närmaste årets prioriterade politiska aktiviter. I år är naturligtvis allt fokus på den kommande valrörelsen utifrån ett lokalt perspektiv. I det arbetet ingår också att lägga fast ett program, som både är en liberal vision för kommunens långsiktiga utveckling och ett handlingsprogram för den kommande mandatperioden.
Samtidigt med denna planering jobbar vi som kandiderar till olika uppdrag med våra egna kampanjplaner. Personvalet har hittills haft dåligt gensvar hos väljarna i riksdags-, landstings- och kommunval. Det är synd. Väljarna har precis samma möjligheter att kryssa in personer i riksdag, landstings- och kommunfullmäktige som i Europaparlamentet. Här måste partierna, alla kandidater och media hjälpas åt att förmedla den kunskapen till väljarna.
Dessutom måste förstås vi som kandiderar möta väljarna på olika sätt och med tydliga budskap så att varje väljare känner till oss och vilka värderingar vi företräder.
torsdag 21 januari 2010
Färre sjukskrivs för stress
Färre sjukskrivs för stress lyder rubrikerna idag. Det är goda nyheter av flera skäl. Förhoppningsvis är det färre som har anledning att söka läkarvård för stressrelaterade besvär. Men det viktigaste skälet är troligen att läkarna fått stöd i riktlinjerna för hur de ska möta dessa patienter. Hel sjukskrivning kan kanske vara nödvändigt under en kort period för att "varava ner". Men sedan måste andra insatser till som förändringar på jobbet, kanske ett annat jobb och troligen också förändringar av livsstil och livssituation.
För den som är ganska nytillträdd i arbetslivet behövs samtal kring hur man lär sig hantera stress på jobbet och i privatlivet. Att känna efter om man orkar eller inte så fort man upplever en mindre motgång bäddar för ett liv med diffusa krämpor. Jag hoppas att sjukskrivningar inte tillämpas i dessa situationer utom i undantagsfall.
Många av de personer som nu känner sig tvingade ut på arbetsmarknaden efter långa sjukskrivningar och, förmodligen ingen eller bristfällig rehabilitering, har säkert fått sjukskrivning som enda stöd, när stressymptomen blivit tydliga. Utan en bortre tidsgräns för hur länge en sjukskrivning kan rulla på, så har dessa människor, ofta kvinnor, inte fått en chans att komma igen på arbetsmarknaden. Efter några års fortlöpande sjukskrivning har självförtroendet sjunkit så pass att förtidspension betraktats som enda lösningen. Trots att många av dem borde haft många år kvar på arbetsmarknaden och oftast också en viss arbetsförmåga om de bara fått rätt stöd från början.
För den som är ganska nytillträdd i arbetslivet behövs samtal kring hur man lär sig hantera stress på jobbet och i privatlivet. Att känna efter om man orkar eller inte så fort man upplever en mindre motgång bäddar för ett liv med diffusa krämpor. Jag hoppas att sjukskrivningar inte tillämpas i dessa situationer utom i undantagsfall.
Många av de personer som nu känner sig tvingade ut på arbetsmarknaden efter långa sjukskrivningar och, förmodligen ingen eller bristfällig rehabilitering, har säkert fått sjukskrivning som enda stöd, när stressymptomen blivit tydliga. Utan en bortre tidsgräns för hur länge en sjukskrivning kan rulla på, så har dessa människor, ofta kvinnor, inte fått en chans att komma igen på arbetsmarknaden. Efter några års fortlöpande sjukskrivning har självförtroendet sjunkit så pass att förtidspension betraktats som enda lösningen. Trots att många av dem borde haft många år kvar på arbetsmarknaden och oftast också en viss arbetsförmåga om de bara fått rätt stöd från början.
tisdag 19 januari 2010
Sjukförsäkringen
Sjukförsäkringen spås bli en av de stora valfrågorna. Efter att ha läst DN-debatt idag så menar jag att det är nödvändigt att sjukförsäkringen diskuteras i valrörelsen. Likaväl som vi som företräder Allianspartierna måste erkänna att en del beslut har gått för fort och satt vissa människor i ohållbara situationer så måste det röd-gröna förslaget genomskådas.
Att avskaffa den bortre tidsgränsen generellt för ersättning leder inte till de förbättringar som S, MP och V ger sken av. Redan i mars 2005 skrev dåvarande sjukförsäkringsutredaren Anna Hedborg (med S-anknytning) följande i ett pressmeddelande: "En av de saker som behövs är en tydlig tidsgräns för hur länge man kan få sjukpenning".
En mängd löften ställs ut i det röd-gröna förslaget. Löften som kommer att kosta mycket pengar. Har några riktiga kostnadsberäkningar gjorts och är de tre partierna i så fall ense om resultatet? Det tycks mig tveksamt eftersom Mona Sahlin talar om 3 miljarder och MP:s Peter Eriksson om 5-6 miljarder.
De tre partierna försöker i artikelns rubrik ge sken av att deras förslag ska genomföras omedelbart efter deras eventuella valseger. Men det mesta är inte tänkt att genomföras direkt efter valet, eftersom man i slutet av artikeln poängterar att man vill se en bred utredning med riksdagens partier och arbetsmarknadens parter.
Det är inte orimligt att tänka sig en tidplan, där direktiven kommer framåt sommaren 2011, ordförande, ledamöter och sekretariat kan vara startklara senhösten 2011, utredningstid ett drygt år, remisstid 3-4 månader, proposition och riksdagsbeslut våren 2014. Kanske kan S, MP och V förverkliga sina röd-gröna löften ungefär samtidigt som Sverige går till val nästa gång d v s hösten 2014.
Det jag skissar av tidplan är ingen illvillig beskrivning. Det är en tidplan grundad på min och andras erfarenheter av vilken tid det tar att göra förändringar som ska baseras på grundligt utredande.
Att avskaffa den bortre tidsgränsen generellt för ersättning leder inte till de förbättringar som S, MP och V ger sken av. Redan i mars 2005 skrev dåvarande sjukförsäkringsutredaren Anna Hedborg (med S-anknytning) följande i ett pressmeddelande: "En av de saker som behövs är en tydlig tidsgräns för hur länge man kan få sjukpenning".
En mängd löften ställs ut i det röd-gröna förslaget. Löften som kommer att kosta mycket pengar. Har några riktiga kostnadsberäkningar gjorts och är de tre partierna i så fall ense om resultatet? Det tycks mig tveksamt eftersom Mona Sahlin talar om 3 miljarder och MP:s Peter Eriksson om 5-6 miljarder.
De tre partierna försöker i artikelns rubrik ge sken av att deras förslag ska genomföras omedelbart efter deras eventuella valseger. Men det mesta är inte tänkt att genomföras direkt efter valet, eftersom man i slutet av artikeln poängterar att man vill se en bred utredning med riksdagens partier och arbetsmarknadens parter.
Det är inte orimligt att tänka sig en tidplan, där direktiven kommer framåt sommaren 2011, ordförande, ledamöter och sekretariat kan vara startklara senhösten 2011, utredningstid ett drygt år, remisstid 3-4 månader, proposition och riksdagsbeslut våren 2014. Kanske kan S, MP och V förverkliga sina röd-gröna löften ungefär samtidigt som Sverige går till val nästa gång d v s hösten 2014.
Det jag skissar av tidplan är ingen illvillig beskrivning. Det är en tidplan grundad på min och andras erfarenheter av vilken tid det tar att göra förändringar som ska baseras på grundligt utredande.
måndag 18 januari 2010
Höjda läkemedelspriser
Flera media skriver idag om att läkemedelsföretagen höjt priserna på de receptfria läkemedlen samtidigt som avregleringen infördes. Exempel på receptfria läkemedel, som blivit avsevärt mycket dyrare är olika huvudvärkspreparat, tabletter för att lindra hosta vid förkylningar och liknande.
Jag blir så besviken på näringsliv och industri, när jag läser sådant. Svenskar är tveksamma, ja till och med motståndare i vissa fall, till att staten släpper sitt monopol på olika områden. Vi som tror på att marknadsekonomi och sund konkurrens gynnar oss konsumenter får ofta argumentera för döva öron. Skälet till att folk är skeptiska är att de saknar tillit till företag och företagare. Man kan vara hur kritisk som helst till det offentliga men i slutändan känns det ändå tryggast för väldigt många.
Då underlättar inte ett sådant här agerande från näringens sida att ändra attityder. Så klart man säger till sitt försvar, att prishöjningarna inte har någon koppling till att marknaden avreglerades. Men hur trovärdigt är det, när prishöjningar och avreglering sammanfaller i tid? För pensionären, som redan är missnöjd med sin ekonomiska utveckling och ska köpa en ask Alvedon och ser att hon/han bara får tjugo tabletter för nästan samma pris som tidigare trettio, blir självklart också missnöjd med beslutet om avreglering. Hon/Han ser bara försämringar för sin egen del.
Avsikten med avregleringen av Apoteken är att skapa ökad tillgänglighet, bättre service och förutsättningar för konkurrens. En konkurrens som, om den är sund, rimligen bör leda till sänkta priser i stället för höjda.
Artiklar om prishöjningar: Svd, DN
Jag blir så besviken på näringsliv och industri, när jag läser sådant. Svenskar är tveksamma, ja till och med motståndare i vissa fall, till att staten släpper sitt monopol på olika områden. Vi som tror på att marknadsekonomi och sund konkurrens gynnar oss konsumenter får ofta argumentera för döva öron. Skälet till att folk är skeptiska är att de saknar tillit till företag och företagare. Man kan vara hur kritisk som helst till det offentliga men i slutändan känns det ändå tryggast för väldigt många.
Då underlättar inte ett sådant här agerande från näringens sida att ändra attityder. Så klart man säger till sitt försvar, att prishöjningarna inte har någon koppling till att marknaden avreglerades. Men hur trovärdigt är det, när prishöjningar och avreglering sammanfaller i tid? För pensionären, som redan är missnöjd med sin ekonomiska utveckling och ska köpa en ask Alvedon och ser att hon/han bara får tjugo tabletter för nästan samma pris som tidigare trettio, blir självklart också missnöjd med beslutet om avreglering. Hon/Han ser bara försämringar för sin egen del.
Avsikten med avregleringen av Apoteken är att skapa ökad tillgänglighet, bättre service och förutsättningar för konkurrens. En konkurrens som, om den är sund, rimligen bör leda till sänkta priser i stället för höjda.
Artiklar om prishöjningar: Svd, DN
söndag 17 januari 2010
Ensamkommande flyktingbarn
De senaste åren har mer än 1000 barn per år sökt asyl i Sverige utan föräldrar eller annan vårdnadshavare. Det är lätt att tänka sig in deras utsatta livssituation. Inte nog med att de inte har sin familj. De har oftast mycket traumatiska upplevelser bakom sig både i hemlandet före flykten och under resan till Sverige, som ofta har tagit månader.
Många av oss har under senare tid reagerat starkt på händelserna i Vellinge i Skåne, där kommunens ledande politiker och många av kommuninvånarna vägrat låta ungdomarna tillfälligt få bosätta sig på platsen. I Östergötland är inställningen annorlunda. Kommunerna har gemensamt undertecknat en avsiktsförklaring med Migrationsverket om mottagning av ensamkommande flyktingbarn.
I min kommun, Linköping, kommer kommunstyrelsen att ta det formella beslutet på tisdag. Hittills har kommunens avtal avsett fem barn. Det nya avtalet avser platser, vilket innebär att mottagandet kommer att innebära fler än fem barn.
Jag är stolt över att bo och även politiskt verka i en kommun, som tar ansvar för flyktingbarnen.
Det är många praktiska frågor som ska fungera som boende, skola och stöd till sociala kontakter.
Nu undrar säkert en del: var tas pengarna? Kommunerna, även Linköping med annars god ekonomi, har ju drabbats av finanskrisens effekter. Migrationsverket ersätter kommunerna för samtliga kostnader. Det finns således ingen anledning för en kommun att av ekonomiska skäl avstå från att ta sin del av det gemensamma ansvaret. Och de flesta praktiska frågor går att lösa när ambitionen verkligen finns att lösa dem.
Många av oss har under senare tid reagerat starkt på händelserna i Vellinge i Skåne, där kommunens ledande politiker och många av kommuninvånarna vägrat låta ungdomarna tillfälligt få bosätta sig på platsen. I Östergötland är inställningen annorlunda. Kommunerna har gemensamt undertecknat en avsiktsförklaring med Migrationsverket om mottagning av ensamkommande flyktingbarn.
I min kommun, Linköping, kommer kommunstyrelsen att ta det formella beslutet på tisdag. Hittills har kommunens avtal avsett fem barn. Det nya avtalet avser platser, vilket innebär att mottagandet kommer att innebära fler än fem barn.
Jag är stolt över att bo och även politiskt verka i en kommun, som tar ansvar för flyktingbarnen.
Det är många praktiska frågor som ska fungera som boende, skola och stöd till sociala kontakter.
Nu undrar säkert en del: var tas pengarna? Kommunerna, även Linköping med annars god ekonomi, har ju drabbats av finanskrisens effekter. Migrationsverket ersätter kommunerna för samtliga kostnader. Det finns således ingen anledning för en kommun att av ekonomiska skäl avstå från att ta sin del av det gemensamma ansvaret. Och de flesta praktiska frågor går att lösa när ambitionen verkligen finns att lösa dem.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)