Irlands JA; (S)-löften

Allt tyder på ett JA till EU:s Lissabonfördrag vid Irlands folkomröstning igår (Svd, DN, Aftonbladet, Expressen). Det är utmärkt. Äntligen kan EU:s arbetsformer moderniseras och anpassas till att nu 27 länder är medlemmar. En ny arbetsordning möjliggör också ett fungerande samarbete när, förhoppningsvis, ytterligare länder ansluts.
Det nya fördraget öppnar också för ett effektivare EU vad gäller beslutsförmåga. Det är märkligt hur debatten kan föras från olika håll. Det är inte ovanligt att kritiker till EU-byråkrati samtidigt är emot det nya fördraget. Konsekvens och logik präglar inte alltid folks åsikter.

En del menar att det var odemokratiskt att förmå irländarna att rösta på nytt igen. Jag delar inte den uppfattningen. När orsakerna till förra omröstningens Nej analyserats så visade det sig att flera frågor som skrämt irländarna inte hängde samman med fördraget. Då var det självklart rätt att förtydliga detta från EU:s och irländska politikers sida. Det är väl knappast odemokratiskt! Tvärtom. Råder missförstånd ska dessa klaras ut. Så går det till i alla sammanhang, där människor förväntas ta ställning i olika frågor.

Efter Irlands JA startar igen diskussionen om vem som ska efterträda Margot Wallström som svensk kommissionär. I Expressen idag ger Tomas Bodström luft åt sina tankar. Generös som han vill vara (hör ironin)så föreslår han biståndsminister Gunilla Carlsson från moderaterna, eftersom han anser henne vara en duktig minister. Jag har inget emot Gunilla men jag har ett bättre förslag, nämligen EU-minister Cecilia Malmström (FP). Inte bara för att hon är partikollega utan för hon verkligen brinner för Europasamarbetet och har en gedigen erfarenhet på området. Cecilia har bott i flera av EU-länderna under sin uppväxt. Hon har varit EU-parlamentariker och verkligen jobbat mycket engagerat med bl a frågor kring utvidgningen av EU. Hon är minister med ansvar för EU-frågorna och planeringen inför det nu pågående svenska ordförandeskapet. Den ministerposten är kanske inte den mest synliga för svenska folket men de som vet vad uppdraget innebär kan intyga att Cecilia gör ett gediget arbete. Hon är, vad jag förstår, också mycket uppskattad som person. Jag har suttit i FP:s partistyrelse samtidigt som Cecilia och vet att hennes inlägg alltid är genomtänkta, kloka och grundade på kunskap.

(S), (V) och (MP) skriver idag på DN-debatt att de ska spara miljardbelopp med ny myndighetsstruktur om de kommer till makten efter valet nästa år. Den delen av artikeln är väl inte så märkvärdig. Däremot reagerar jag på inledningsstyckena, där man skriver att de offentliga finanserna måste värnas. Bara jobbskapande investeringar ska prioriteras och att andra utgifter får stå tillbaka. Vart tog Mona Sahlins löften om höjd A-kassa och lägre skatt för pensionärerna vägen? Är det så att de tre partierna är så oense på det ekonomiska området att Sahlin, Östros m fl socialdemokrater måste konstruera en krisstämpel på Sverige, som kräver insatser. På det sättet hoppas man avleda väljarnas förväntningar på bl a höjd A-kassa.

Det blir allt tydligare att utspelet från Mona Sahlin om ett rödgrönt regeringsalternativ inför 2010 var mycket dåligt förberett. Det blir också allt tydligare att statsministerkandidaten i detta alternativ inte självklart är Mona Sahlin. Kanske lurar det en Bodström i kulissen. Den som lever får se.

Svenskarna och övervakningssamhället

Enligt SOM-institutet har vi svenskar blivit mer negativa till statlig övervakning. Den övervakning man är tveksam till är telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering och förbud mot demonstrationer och möten. Men kameraövervakning hittar jag ingenting om.


Artikeln i dagens DN spekulerar i att frihetsfrågorna kommer att få ett stort utrymme på den politiska agendan framöver. Min uppfattning är att det är nödvändigt. Det är också nödvändigt att det blir en saklig debatt. För närvarande diskuteras frihet och integritet mest utifrån ja eller nej till FRA. Det räcker verkligen inte.

Statsbidrag till omsorgen och JO-kritik mot kommunen

Idag blev det klart! Omsorgsnämnden får 28 nya friska miljoner i nästa års budget och ett prognosticerat underskott för i år på ca 22 miljoner täcks av kommunstyrelsen i bokslutet. Jag är som ordförande i denna nämnd oerhört lättad. När finanskrisen slog till sjönk kommunens skatteintäkter med flera hundra miljoner kronor. Linköpings kommun, som under ett antal år haft rejäla överskott och förväntades ha en stabil ekonomisk grund också åren framöver, såg plötsligt hotande underskott.

Kommunstyrelsen i samråd med alla nämnder beslöt att slå till bromsarna per omgående. Ingen visste hur länge nedgången skulle pågå. Samtidigt ökade trycket på våra partivänner i regeringen att bidra. Välfärden bekostas till största delen i kommuner och landsting. Det är inte rimligt att redan utsatta människor ska betala de största delen av finanskrisens effekter.

Några som alltid känner ett hot när samhällsekonomin sviktar är personer med stora och omfattande funktionsnedsättningar, de som har rätt till stöd och service genom LSS-lagstiftningen. Min ambition som ordförande har varit att Linköpings kommun ska leva upp till rättighetslagstiftningen även i kristider.

Och så blev det. Nu får vi hoppas att skatteintäkterna återgår till sin normala omfattning så snart som möjligt. Dock påverkas skatteintäkterna under flera år efter ett så kraftigt fall, varför budget för 2011 och 2012 troligen också påverkas. Men jag är optimist och känner stöd hos Allianskollegorna för min uppfattning.


Kultur- och fritidsnämnden däremot blev väl lite ledsna när JO kritiserade beslutet att ta ner ett antal affischer (Corren 29/9) på grund av deras minst sagt obehagliga utformning. Men, säger JO, yttrandefriheten gäller även om det stora flertalet ogillar konsten eller vad det nu var. Hade affischerna innehållit något brottsligt så hade det varit en annan sak. Nu var de bara obehagliga och då blev beslutet ett brott mot grundlagen. Yttrandefriheten är som bekant grundlagsskyddad. Och tur är väl det!

Två framgångsrika kvinnor

I Correns lördagsbilaga PAUS har jag läst artiklarna om advokaten Elisabeth Massi Fritz respektive modeskaparen Coco Chanel. Två fantastiska kvinnor var och en på sitt sätt. Elisabeth Massi Fritz har blivit känd framförallt genom rättsprocesser som handlar om hedersvåld och där hon ofta försvarar brottsoffer, som drabbats av just detta våld. Elisabeth är en efterfrågad, uppskattad och framgångsrik advokat.

Coco Chanel uppmärksammas i två biofilmer och en tv-serie med anledning av att det är hundra år sedan hon började sälja hattar, som hon själv designat. Tio år senare, alltså för 90 år sedan, öppnade Coco Chanel modehus i Paris. Coco Chanel blev framgångsrik och var sin vid sin död 1971 århundradets mest tongivande designer.

Även om det inte är en överraskning så är det inspirerande att läsa dessa båda reportage och ännu en gång få konstatera att Kvinnor Kan och har alltid kunnat.

Sköterska förlorar jobbet

Lyssna till Ditt samvete och det kan kosta Dig jobbet. Undersköterskan Peter Magnusson i Södertälje riskerar att förlora jobbet efter att offentligt ha berättat om att kollegor gjort rasistiska uttalanden om patienter (Svd, DN).

Anställda inom offentlig verksamhet har meddelarfrihet enligt lag. Ofta förknippar vi den med t ex anställdas möjlighet att berätta när gamla människor far illa på ett äldreboende. Men även en osund kultur, som går ut över patienter/klienter, måste få omtalas. Speciellt i fall där en intern diskussion inte lett till förbättring, vilket tycks vara fallet vid Södertälje sjukhus. Peter Magnusson har i olika sammanhang berättat om det ointresse, som chefer visat, när han påtalat de uttalanden som gjorts.

Jag vet inte om reglerna om meddelarfrihet formellt är tillämpliga i det här fallet. Men lagreglerad yttrandefrihet har medborgare i vårt land. Södertälje är en mycket invandrartät kommun. Jag vet, för jag har mitt ursprung där. Jag vet också att integrationsproblemen är omfattande, vilket lätt blir grogrund till rasism och rasismliknande åsikter bland befolkningen. Åsikter som ventileras så ofta att de av de flesta inte ens uppfattas som kränkande.

Södertälje är ett bra exempel på hur viktigt det är att invandrare får jobb när de kommer hit. Under 50- och 60-talet kom många invandrare till Södertälje för att bl a Scania behövde arbetskraft. De mottogs väl och jag minns ingenting av allmänt missnöje bland svenskarna. Jugoslaver, italienare m fl bidrog till att öka kommunens välstånd. Det skulle dagens invandrare också kunna göra om de bara fick jobb.

Av personal inom sjukvård och annan offentlig service måste krävas att man uppträder professionellt och icke kränkande i mötet med patienter och andra, som är i behov av stöd och service. Om misstag begås är det ledningens ansvar att omedelbart stävja utvecklingen.

Det är tyst från facken i detta ärende. Förvånansvärt tyst! Man hänvisar till att förhandlingar nu pågår. Jag hoppas att det är enda skälet till tystnad.

Kameror minskar inte brott

Fler och fler kameror övervakar oss. Men kameror minskar inte våldsbrotten visar Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i en ny undersökning. Det ligger mycket i vad en företrädare för Skånepolisen säger i DN idag "Våldsbrott har med alkohol och sinnesstämning att göra. När folk blir förbannade tittar de sig inte om efter en kamera innan de slår någon på käften."

Den nu aktuella BRÅ-rapporten har utvärderat Landskronas 16 kameror på fem gator i centrum. Ingen minskning av våldsbrotten kan noteras på dessa gator, enligt BRÅ.

Så debatten om kameraövervakning som nytta i brottsbekämpningen eller som ett hot mot människors integritet går vidare.

Åldersdiskrimineringen måste upphöra

Fyra läkare vid Karolinska har anmält sin arbetsgivare för åldersdiskriminering skriver SvD. Och Diskrimineringsombudsmannen (DO) kommer att låta pröva frågan. Utmärkt! Jag begriper inte varför inte varje människa kan få bestämma själv när hon eller han vill avsluta sitt aktiva arbetsliv. I ett inslag på Östnytt i kväll berättar en narkosläkare om hur han trivs och mår bra av att få jobba halvtid i sitt yrke trots sina 83 år. I samma inslag berättade en man om hur han prövat på att vara pensionär på heltid men stod inte ut. Nu hade han tydligen lyckats få ett jobb. Jag undrar, är det bättre att samhället får en för tidigt åldrad och sjuk människa att ta hand om än att denna människa bidrar med skatteintäkter genom att jobba? För mig är svaret enkelt. Det är bättre med en pigg och glad pensionär i jobb än en ledsen och deprimerad i sjuksängen.

Barbro Westerholm, riksdagsledamot (FP) och ordförande i Liberala Seniorer skriver i sitt Nyhetsbrev i juni att hon gärna vill ha exempel för att kunna fortsätta kampen mot åldersdiskriminering. Andra som kämpar mot denna form av diskriminering är
1,6 miljonersklubben, som också kommenterat dagens Svd-artikel.

Lagen mot åldersdiskriminering infördes för ett par år sedan efter påtryckningar från EU. S-regeringen hade då legat på EU-direktivet i flera år. Flera personer hörde av sig till mig och undrade om den nya lagen innebar att 67-årsgränsen hade avskaffats. Men tyvärr, så var inte fallet. Vill man jobba kvar efter 67, måste man vara överens med arbetsgivaren om det.

Det är antalet arbetade timmar totalt i samhället som avgör hur mycket välfärd vi kan unna oss. I välfärdsbegreppet räknar jag också in nivån på pensionerna. Den demografiska utvecklingen i Sverige - precis som i många andra länder - innebär att allt färre yngre ska försörja allt större antal gamla. Den som inte vill unna äldre glädjen att vara kvar i arbetslivet kan åtminstone fundera över hur välfärden ska betalas framöver. Om alltför få betalar till det som ett anständigt samhälle bör ha, nämligen en bra äldreomsorg och hyggliga pensioner, kommer välfärden för de yngre att täras på. Något att fundera över för den som tycker att "gamlingarna" ska hålla sig hemma.

En annan aspekt är att människor inte är utbytbara hursomhelst. Den 67-åriga läkarna på Karolinska tar inte jobbet från någon av dagens arbetssökande 20-åringar. Det gör sannolikt inte heller den 83-årige halvtidsarbetande narkosläkaren. Det är andra orsaker till att unga människor inte får jobb.