Flygvapenmuséet i Linköping har byggt ut lokalmässigt men framförallt kvalitetsmässigt och återinvigdes idag av kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Under minst 15 år har det funnits behov och önskemål om att kunna bygga ut och under förra mandatperioden motionerade jag och flera andra östgötska riksdagsledamöter om detta i riksdagen.
Alliansregeringen har visat ett intresse. Därtill kom fyndet och bärgningen av DC 3:an, som sköts ner 1952. Att den skulle föras till Flygvapenmuséet och visas för allmänheten var naturligt. För att genomföra detta blev utbyggnaden nödvändig, vilket säkert bidrog till regeringens beslut.
Det är en upplevelse, som ger rysningar, att ta del av planet, vissa tillhörigheter från besättningen och läsa om historien kring nedskjutningen. En nyttig historielektion och en påminnelse om vad som varit.
En annan intressant och värdefull - och fantastiskt bra gjord - utställning är den som handlar om åren under det kalla kriget. Kopplingen till hur Sverige utvecklades illustrerat av familjen Folkessons hem levandegör historien på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt.
Jag är stolt som Linköpingsbo att detta intressanta muséum finns här. Jag hoppas att alla utbildningar från förskola till högskola/universitet nyttjar denna historiska guldgruva.
I muséet finns också ett Science Center. Där kan man som besökare prova på att vara flygledare, lära sig om hur man flyger och mycket mer.
Många ville se de återöppnade muséet idag (se Corren) och jag hoppas att många både Linköpingsbor och människor från när och fjärran gör ett och gärna fler besök där. Självklart är tillgängligheten hög (alla kommer in) och det finns restaurang och möjligheter att köpa intressanta böcker och - förstås - souvenirer med flyganknytning.
Så varmt välkomna, säger jag som Linköpingsbo.
lördag 12 juni 2010
fredag 11 juni 2010
Media granskar kandidater
Inför höstens val har mediagranskningen av oss kandidater börjat (Ekot, Radio Östergötland). Jag har absolut ingenting emot att bli granskad. Men jag undrar om inte väljarna vill veta mer om mig än inkomst och ålder.
Kanske några väljare skulle vilja veta varför jag valt att engagera mig för Folkpartiet och i de frågor jag driver i min personvalskampanj. Kanske vill man veta vad jag kan om olika politiska frågor. Väljarna kanske till och med vill veta om jag uträttat något i politiken och vad jag vill göra om jag får förtroendet ännu en mandatperiod.
Av Folkpartiets riksdagskandidater är, enligt Ekots undersökning, 14 % 65 år och däröver. Inte så underligt, kan jag tycka. 18 % av befolkningen, 1,7 miljoner väljare är över 65 år och antalet ökar för varje år. Varför ska de inte känna sig representerade i Sveriges lagstiftande församling?
Efter valet 2006 blev dessa 1,7 miljoner representerade åldersmässigt av 10 personer. Knappt 3% av riksdagens 349 ledamöter var då 65 eller äldre. Den unga befolkningen anses behöva åldersmässig representation i de politiska församlingarna. Varför ska den äldsta delen av befolkningen förmenas detta?
Att vi som passerat 60 och uppåt både vill jobba politiskt på olika nivåer och får förtroende att göra det hänger naturligtvis ihop med att erfarenhet och kunskap behövs också i politiken. En annan faktor är att pensionsåldern inte betyder att en människa är "gammal" idag. Vi lever längre och vi är friskare. Media rapporterade för några månader sedan att allt fler upplever sin 100-års dag och är dessutom tämligen pigga även då.
I arbetslivet anses det bra om arbetsgrupper består av både kvinnor och män och av olika åldrar och olika erfarenheter och kunskap. Jag är övertygad om att så behöver det vara även i politiska församlingar.
Jag hittar bara en till som har bloggat i ämnet, nämligen Gunnar Andrén. Jag hoppas det beror på att jag inte letat ordentligt, eller?
Kanske några väljare skulle vilja veta varför jag valt att engagera mig för Folkpartiet och i de frågor jag driver i min personvalskampanj. Kanske vill man veta vad jag kan om olika politiska frågor. Väljarna kanske till och med vill veta om jag uträttat något i politiken och vad jag vill göra om jag får förtroendet ännu en mandatperiod.
Av Folkpartiets riksdagskandidater är, enligt Ekots undersökning, 14 % 65 år och däröver. Inte så underligt, kan jag tycka. 18 % av befolkningen, 1,7 miljoner väljare är över 65 år och antalet ökar för varje år. Varför ska de inte känna sig representerade i Sveriges lagstiftande församling?
Efter valet 2006 blev dessa 1,7 miljoner representerade åldersmässigt av 10 personer. Knappt 3% av riksdagens 349 ledamöter var då 65 eller äldre. Den unga befolkningen anses behöva åldersmässig representation i de politiska församlingarna. Varför ska den äldsta delen av befolkningen förmenas detta?
Att vi som passerat 60 och uppåt både vill jobba politiskt på olika nivåer och får förtroende att göra det hänger naturligtvis ihop med att erfarenhet och kunskap behövs också i politiken. En annan faktor är att pensionsåldern inte betyder att en människa är "gammal" idag. Vi lever längre och vi är friskare. Media rapporterade för några månader sedan att allt fler upplever sin 100-års dag och är dessutom tämligen pigga även då.
I arbetslivet anses det bra om arbetsgrupper består av både kvinnor och män och av olika åldrar och olika erfarenheter och kunskap. Jag är övertygad om att så behöver det vara även i politiska församlingar.
Jag hittar bara en till som har bloggat i ämnet, nämligen Gunnar Andrén. Jag hoppas det beror på att jag inte letat ordentligt, eller?
torsdag 10 juni 2010
Valet blir en riktig rysare
SCB:s väljaropinionsundersökning är i första påseende en dyster läsning med röd-grön övervikt på 6 %. De senaste mätningarna från olika institutet har visat en utveckling åt andra hållet. Har de mätningarna varit så fel?
Nej, jag tror inte det. SCB-mätningen påbörjades i slutet av april och fram till början av maj hade 70 % tillfrågats. De svarade alltså utan att ha sett konsekvenserna av det röd-gröna budgetförslaget. Dessa personer levde förmodligen fortfarande i tron att den röd-gröna politiken skulle vara bättre för dem än den som förs av Allianspartierna. Hade SCB-mätningen genomförts i sin helhet en månad senare skulle resultat mycket väl kunnat vara ett annat.
Denna uppmuntran till trots så är verkligheten naturligtvis att det krävs en verklig kämpainsats från oss alla som vill ha kvar Alliansregeringen. Och för oss folkpartister krävs att extra många kol läggs på. Dels ska vi bidra till fortsatt Alliansregering och dels ska vi se till att det socialliberala inslaget i denna regering ökar.
Som folkpartist i Östergötland kan jag dock kosta på mig ett - om än litet - glädjeskutt. FP Östergötland har ökat lika mycket som FP på riksnivå minskat d v s 1,1 % sedan novembermätningen. Faktum är att vi haft en ökande trend sedan maj 2008 i SCB-undersökningarna. Dagens mätning ger FP Östergötland 7,3 % (se Mathias Sundins blogg).
Länkar: DN, SvD, NT. Bloggar: Anne-Marie Ekström, Per Altenberg
Nej, jag tror inte det. SCB-mätningen påbörjades i slutet av april och fram till början av maj hade 70 % tillfrågats. De svarade alltså utan att ha sett konsekvenserna av det röd-gröna budgetförslaget. Dessa personer levde förmodligen fortfarande i tron att den röd-gröna politiken skulle vara bättre för dem än den som förs av Allianspartierna. Hade SCB-mätningen genomförts i sin helhet en månad senare skulle resultat mycket väl kunnat vara ett annat.
Denna uppmuntran till trots så är verkligheten naturligtvis att det krävs en verklig kämpainsats från oss alla som vill ha kvar Alliansregeringen. Och för oss folkpartister krävs att extra många kol läggs på. Dels ska vi bidra till fortsatt Alliansregering och dels ska vi se till att det socialliberala inslaget i denna regering ökar.
Som folkpartist i Östergötland kan jag dock kosta på mig ett - om än litet - glädjeskutt. FP Östergötland har ökat lika mycket som FP på riksnivå minskat d v s 1,1 % sedan novembermätningen. Faktum är att vi haft en ökande trend sedan maj 2008 i SCB-undersökningarna. Dagens mätning ger FP Östergötland 7,3 % (se Mathias Sundins blogg).
Länkar: DN, SvD, NT. Bloggar: Anne-Marie Ekström, Per Altenberg
onsdag 9 juni 2010
Glädjande utveckling på arbetsmarknaden
Glädjande siffror redovisas idag beträffande utvecklingen på arbetsmarknaden. Till Aftonbladet säger företrädare för Arbetsförmedlingen att konjunkturen vänder uppåt, vilket kommer att minska arbetslösheten för både unga och vuxna.
I DN redovisar arbetsförmedlingen följande
"Uppåt 100 000 fler kommer att vara sysselsatta 2011 än 2009 innebär att hela jobbförlusten från slutet av 2008 och 2009 är återtagen vid slutet av 2011. Arbetslösheten beräknas 2010 bli 9,1 procent och förväntas 2011 sjunka till 8,7 procent. Att den fortsätter att vara så pass hög beror på att många söker sig ut på arbetsmarknaden, bland annat utrikesfödda."
I Östnytt rapporterar arbetsförmedlingen i Östergötland att sysselsättningen ökar men tyvärr inte lika snabbt och i lika hög grad som på andra håll i landet. Men länet drabbades inte heller lika mycket under finanskrisen.
Även om den förbättrade arbetsmarknaden gynnar också unga människor så kan man inte blunda för att ungdomsarbetslösheten är ett fortsatt bekymmer. Folkpartiets och Alliansens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för unga anställda och ökning av lärlingsutbildningar ger resultat men det tar lite tid. Bekymmersamt är också att så många unga går ut gymnasiet utan godkända betyg. Det tar ändå längre tid att förändra denna situation. Elever som slutar skolan nu i dagarna har haft oturen att ha hela sin skolgång i den socialdemokratiska skolan. En skolpolitik som inte givit dem chans till tillräckligt stöd och inte givit möjlighet att välja en riktig yrkesutbildning för den som önskat.
På begäran av socialdemokraterna har riksdagen idag debatterat arbetslösheten. Jag hörde en liten del när jag satt i bilen i eftermiddag. Jag hörde Sven-Erik Österberg (S) dundra ordentligt mot arbetsmarknadsminister Littorin. Men hur såg det ut när socialdemokraterna lämnade regeringsmakten 2006? Då hade Sverige dessutom högkonjunktur och ingen finanskris.
När Mona Sahlin får en sådan fråga hänvisar hon till att partiet lärt av tidigare misstag. Det borde vara så. Men de röd-gröna förslagen som presenterats under våren tyder inte på att så är fallet.
Naturligtvis kommer ungdomsarbetslösheten att bli en valfråga. Alliansen behöver inte rädas den debatten. Än mindre behöver vi folkpartister göra det. Det folkpartiledda utbildningsdepartementet har levererat. Nu är det upp till väljarna att se till att framtidens elever får chansen att gå i en skola, som leder till både en god utbildning och till jobb!
Andra som bloggat om utvecklingen på arbetsmarknaden är Per Altenberg, Rasmus (Liberal), Kent Persson (M)
I DN redovisar arbetsförmedlingen följande
"Uppåt 100 000 fler kommer att vara sysselsatta 2011 än 2009 innebär att hela jobbförlusten från slutet av 2008 och 2009 är återtagen vid slutet av 2011. Arbetslösheten beräknas 2010 bli 9,1 procent och förväntas 2011 sjunka till 8,7 procent. Att den fortsätter att vara så pass hög beror på att många söker sig ut på arbetsmarknaden, bland annat utrikesfödda."
I Östnytt rapporterar arbetsförmedlingen i Östergötland att sysselsättningen ökar men tyvärr inte lika snabbt och i lika hög grad som på andra håll i landet. Men länet drabbades inte heller lika mycket under finanskrisen.
Även om den förbättrade arbetsmarknaden gynnar också unga människor så kan man inte blunda för att ungdomsarbetslösheten är ett fortsatt bekymmer. Folkpartiets och Alliansens beslut om sänkta arbetsgivaravgifter för unga anställda och ökning av lärlingsutbildningar ger resultat men det tar lite tid. Bekymmersamt är också att så många unga går ut gymnasiet utan godkända betyg. Det tar ändå längre tid att förändra denna situation. Elever som slutar skolan nu i dagarna har haft oturen att ha hela sin skolgång i den socialdemokratiska skolan. En skolpolitik som inte givit dem chans till tillräckligt stöd och inte givit möjlighet att välja en riktig yrkesutbildning för den som önskat.
På begäran av socialdemokraterna har riksdagen idag debatterat arbetslösheten. Jag hörde en liten del när jag satt i bilen i eftermiddag. Jag hörde Sven-Erik Österberg (S) dundra ordentligt mot arbetsmarknadsminister Littorin. Men hur såg det ut när socialdemokraterna lämnade regeringsmakten 2006? Då hade Sverige dessutom högkonjunktur och ingen finanskris.
När Mona Sahlin får en sådan fråga hänvisar hon till att partiet lärt av tidigare misstag. Det borde vara så. Men de röd-gröna förslagen som presenterats under våren tyder inte på att så är fallet.
Naturligtvis kommer ungdomsarbetslösheten att bli en valfråga. Alliansen behöver inte rädas den debatten. Än mindre behöver vi folkpartister göra det. Det folkpartiledda utbildningsdepartementet har levererat. Nu är det upp till väljarna att se till att framtidens elever får chansen att gå i en skola, som leder till både en god utbildning och till jobb!
Andra som bloggat om utvecklingen på arbetsmarknaden är Per Altenberg, Rasmus (Liberal), Kent Persson (M)
tisdag 8 juni 2010
Beröm till Sverige
Internationella valutafonden (IMF) har varit i Sverige med en delegation, som granskat de beslut som svenska regeringen och Riksbanken tagit för att bekämpa krisen. Det blir högsta betyg d v s med beröm godkänt enligt delegationens ledare Peter Doyle. Läs vad Svd refererar: "Doyle kan inte komma på någonting som kunde ha gjorts bättre."
Menar Doyle att inte ens Thomas Östros kunde ha gjort det bättre?! (Ironi, om nu någon inte förstod det.)
Andra som bloggat: Per Altenberg, Sörlidens, Rasmus (Liberal).
Menar Doyle att inte ens Thomas Östros kunde ha gjort det bättre?! (Ironi, om nu någon inte förstod det.)
Andra som bloggat: Per Altenberg, Sörlidens, Rasmus (Liberal).
söndag 6 juni 2010
Köpläge
"Köpläge" kunde Linköpingsborna läsa på Correns förstasida i veckan som gick. Vad handlade då detta om? Jo, att kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) är beredd att öppna för en diskussion om försäljning av Cloetta Center. Intresse för köp finns från LHC.
Jag delar Pauls uppfattning att en diskussion bör föras om möjlig försäljning. Men en mängd förutsättningar måste vara uppfyllda innan en sådan idé kan förverkligas.
Jag delar Pauls uppfattning att en diskussion bör föras om möjlig försäljning. Men en mängd förutsättningar måste vara uppfyllda innan en sådan idé kan förverkligas.
Nationaldagsfirande
Har varit på nationaldagsfirande i Linköping. Var som det ska vara en sådan dag. Soligt, varmt, många människor i alla åldrar, vajande flaggor. I år prövade arrangörerna en nya variant med fanborg och folkdans på torget i Gamla Linköping. Sedan gick fanborgen och musikkåren vidare till Valla friluftsområde, där resten av firandet hölls. Återstår att se vad Linköpingsborna tycker om den uppdelningen. Kändes lite ödsligt på friluftsområdet, tyckte jag. Det är trots allt inte så enormt många människor, som deltar.
Det är bara fem år sedan nationaldagen första gången firades som helgdag. Den 1 december 2004 beslöt riksdagen att från och med 2005 skulle Annandag Pingst utgå som "röd dag" och den 6 juni i stället bli helgdag. Nationaldag har den 6 juni varit sedan 1983. Därefter fanns flera gånger förslag i riksdagsmotioner om att göra dagen också till helgdag. Men först 2004 biföll alltså en majoritet av riksdagen detta. Som motiv anfördes att (citat ur propositionen):
"det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturavet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller blir mer och mer betydelsefull". Att göra nationaldagen till helgdag skulle, enligt propositionen, vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än den hade haft hittills.
Själv var jag lite kluven till nationaldagsfirandet i början. Det är naturligtvis inte fel att vara stolt över sitt land och dess traditioner. Men det får inte betyda att andra stängs ute. Så har det dock inte blivit. Tvärtom. I Linköping och på många andra orter välkomnas nya svenska medborgare med en särskild ceremoni just den 6 juni.
I min kommun har en sådan ceremoni hållit före nationaldagsfirandet startade. En folkpartimotion på 1990-talet av tidigare kommunfullmäktigeledamoten Nils-Åke Gustafsson bifölls och ceremonin har sedan dess varit en tradition.
Några länkar till vad som skrivs om nationaldagsfirandet idag: DN, Kent Persson (m), Åsa Carlsson - Liberal
Det är bara fem år sedan nationaldagen första gången firades som helgdag. Den 1 december 2004 beslöt riksdagen att från och med 2005 skulle Annandag Pingst utgå som "röd dag" och den 6 juni i stället bli helgdag. Nationaldag har den 6 juni varit sedan 1983. Därefter fanns flera gånger förslag i riksdagsmotioner om att göra dagen också till helgdag. Men först 2004 biföll alltså en majoritet av riksdagen detta. Som motiv anfördes att (citat ur propositionen):
"det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturavet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller blir mer och mer betydelsefull". Att göra nationaldagen till helgdag skulle, enligt propositionen, vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än den hade haft hittills.
Själv var jag lite kluven till nationaldagsfirandet i början. Det är naturligtvis inte fel att vara stolt över sitt land och dess traditioner. Men det får inte betyda att andra stängs ute. Så har det dock inte blivit. Tvärtom. I Linköping och på många andra orter välkomnas nya svenska medborgare med en särskild ceremoni just den 6 juni.
I min kommun har en sådan ceremoni hållit före nationaldagsfirandet startade. En folkpartimotion på 1990-talet av tidigare kommunfullmäktigeledamoten Nils-Åke Gustafsson bifölls och ceremonin har sedan dess varit en tradition.
Några länkar till vad som skrivs om nationaldagsfirandet idag: DN, Kent Persson (m), Åsa Carlsson - Liberal
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)