Minns Förintelsen och var vaksam på samhällsförändringar i tid!

I morgon den 27 januari uppmärksammas minnet av Förintelsens offer. Detta datum 1945 befriades fångarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Varje år sedan 2001 är dagen nationell minnesdag i vårt land. Den är även internationell minnesdag.

Denna dag blir allt viktigare. Inte bara för att hedra offren utan för att förhindra en upprepning. Jag såg TV 2-programmet med Hedi Fried igår kväll där hon påminde om att snart lever inte någon som kan berätta och verifiera vad som verkligen hände. Det är extra allvarligt idag när nazister marscherar igen i Sverige och i andra europeiska länder. Det måste kännas fruktansvärt för dem som lever och minns att se nazismens återkomst.

Många överlevande har skrivit böcker om Förintelsen. Stort tack till dem! Hedi Fried har bland skrivit "Frågor jag fått om Förintelsen". Enligt Corren kommer den som pocket vilket gör den än mer lättillgänglig för de flesta. Det finns också litteratur för barn och unga som till exempel
"Vi kommer snart hem igen" av Jessica Bab Bonde och Peter Bergling. Corren har idag en helsida kring aktuell litteratur.

Hedi Fried varnade i gårdagens program för risken med att inte ta det som anas pågå på allvar. Att tänka att vi behöver inte oroa oss. Hon varnade också för att "vänja sig". De små stegen av händelser men som snart visar sig vara katastrofen. Det är inte så svårt att översätta hennes varningar inför det vi ser idag i vårt land och i Europa.

Vi ska också minnas att utöver judar och romer förföljdes och mördades också bland andra homosexuella samt  personer med olika former av funktionsnedsättning. Minst 275 000 personer tros ha mördats på grund av sin funktionsnedsättning. Läs mer på Forum för levande historia om den människosyn som rådde år 1933-45 i Nazityskland med bl a det s.k. T4-programmet.

Ett studium av vad som skedde åren före det att andra världskriget utbröt visar hur nödvändigt det är för oss alla att idag ha koll på vad vilka signaler som sänds från olika rörelseriktningar och vilka tendenser till förändrad människosyn som kan skönjas i vårt samhälle. Och då menar jag även i Sverige. Var kan dessa tendenser landa om de inte uppmärksammas och debatteras? Ta begreppet "Alla människors lika värde" som exempel. Är (Varit?) självklart att det ska genomsyra funktionshinderpolitik, flyktingmottagande/asylpolitik, religionsfrihet, rättigheter att vara öppet homosexuell utan risk för hot etc. Och om respekten för dessa värderingar ifrågasatts har samhället ingripit till stöd/skydd för berörda.

Sker det i lika hög grad idag? Många menar att det inte är lika självklart. Jag är böjd att hålla med. Inte för att strömningar likt nazismen fått genomslag. Men mindre försåtliga förändringar som inom en inte alltför avlägsen framtid skulle kunna förändra samhällets syn. Inför Förintelsens minnesdag 2015 skrev ordförande för FUB (Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) i tidningen Dagen att organisationen oroas över utvecklingen i Europa och i Sverige. 

Så låt oss minnas Hedi Frieds uppmaning om vaksamhet över den utveckling vi ser. Uppmärksamma och reagera medan tid är!

Inga nya samverkansplaner förrän rensning skett i nuvarande snårskog

Dagens Medicin rapporterar att Sip (Samordnad Individuell Plan) inte blivit den nytta som varit avsikten sedan införandet 2010. Riksdagens socialutskott har gjort en utvärdering avseende Sips funktion för multisjuka äldre och för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Orsaken till att Sip inte blivit så framgångsrik som var tänkt tros vara att det finns så många olika sorters planer inom samma verksamhetsområden. Något som lett till osäkerhet om när den ena, andra, tredje eller ..... ska användas.

Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!

När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??

Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.

Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.

Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!