Många runtom i världen behöver vårt stöd

Ytterligare några timmar med RödaKors-bössan för att bidra till att minska hungerkatastrofen i bl a Kenya, Somalia, Etiopien och Sydsudan. Förutom att många är fattiga i dessa länder på grund av långvariga oroligheter och brister i landets ledningar så är torkan ett allt större problem. Skördar slår fel, boskap dör och människor saknar därmed mat och vätska. Swisha gärna om du vill bidra (numret syns längst ner i bild).

 
 
 

När jag stod utanför den lokala butiken idag "konkurrerade" jag med en av de EU-migranter som tigger här. Denne man sitter varje dag på samma plats sen länge. Han har lärt sig lite svenska och blir hälsad på av de flesta som besöker butiken.

Tyvärr har ju många inte några pengar på sig numera. Men de som hade delade sina slantar mellan denne man och min RödaKors-bössa. Fint tycker jag, som också gav honom en slant innan jag gick därifrån.

Skillnaderna i välstånd  i världen blir så synligt vid ett sånt här tillfälle. Butikskunder med fina bilar eller moderna cyklar handlande kassar med matvaror inför helgen å ena sidan. En fattig rom som tvingas tigga i annat land för sin familjs försörjning å andra sidan. Och texten på RödaKorsbössan "En stundande hungersnöd är att vänta".

Okunskap om utvisningsmöjligheter?

Statsministern uttryckte frustration över att polisen inte lyckats utvisa personer som fått avslag på asylansökan och inte lämnar landet frivilligt. Och vem skulle göra det kan man kanske undra. Trots allt gör nog de flesta det ändå.
Men så finns personer från länder där man antingen inte tas emot när man en gång lämnat och så länder där tortyr och annat grovt våld t o m döden möter den som försökt sig på att söka asyl i annat land. Det sistnämnda är Uzbekistan ett exempel på. Och därför har den nu terrormisstänkte Akilov troligen inte blivit "hemtransporterad" av svensk polis även om de hittat honom efter avslaget på asylansökan (DN).

Dessa regelverk tillämpas inte bara i Sverige utan är praxis från Europadomstolen grundats på folkrättsprinciper.

Nu finns väl Akilov inom lås och bom dvs häkte så länge utredning om händelsen på Drottninggatan och kanske andra brott pågår. Polisen har antytt att bara förundersökningen kan komma att ta ett år!

Men bortsett från denne man så kvarstår den - åtminstone för regeringen - nya(?) insikten att dels polisen saknar resurser för att verkställa utvisningar och dels att det saknas förvarsplatser nog om man väljer att stänga in dem i väntan på verkställande av beslutat utvisning. Till det kommer också att ett antal utvisningar, likt Akilovs, egentligen inte kan verkställas på grund av förutsättningar i mottagarländerna.

Jag tror,likt Leif GW Persson, att Sverige är tämligen sig likt före som efter händelsen i fredags. Men för regeringen och partierna i Sveriges riksdag har nya frågeställningar tillkommit som kräver lösningar. Lösningar som kräver eftertanke. Lösningar som inte bör föregås av pajkastning i debatter. Jag skrev om det redan i söndags http://linneadarell.blogspot.se/2017/04/hur-gar-sverige-vidare-tid-for.html.

Hur går Sverige vidare - tid för reflektion och eftertanke

Bedömare menar att vi i Sverige varit naiva. Vad betyder det? Har vi inte trott att terrordåd skulle kunna genomföras här? Är vår tro på ett öppet samhälle exempel på naivitet? Borde vi ha fler kameror på gator, torg och andra platser där många människor finns? Är vi för måna om att skydda den personliga integriteten? Har myndighets-Sverige för få möjligheter att bevaka eventuella terrorister? Har SÄPO och den öppna polisen för få möjligheter att spana på de man anar kan vara presumtiva terrorister? Ja, frågelistan kan göras hur lång som helst.

På DN Debatt skriver forskarna Peder Hyllengren och Magnus Ranstorp att extremism möter litet motstånd i Sverige. Och de har ett antal förslag på vad som borde förändras.

I Expressen menar Anna Dalberg att det är dags att göra upp med svensk integritetsvurm. Dahlberg vill att det ska bli mycket lättare att ha övervakningskameror på offentliga platser. Värnandet om rätten för individen att slippa övervakas ständigt och jämt när man befinner sig på offentlig plats framställs nu som en frihet som inte är värd något i jämförelse med behovet av att lösa terrorbrott.

Ja, så är det lätt att tycka så här två dagar efter ett attentat i den egna huvudstaden. Också mot bakgrund av att det snabba gripandet tydligen skedde med hjälp av befintliga kameror i tunnelbanan. Jag har alltid varit en tydlig förespråkare för stor försiktighet med övervakningskameror. Jag tror inte att ett gott samhälle är ett samhälle där vi alla övervakas mer eller mindre. Jag tror inte heller att särskilt många brott, om ens något enda, förhindras genom kameror överallt. Dock kan jag lättare acceptera argumentet att kameror kan underlätta uppklarandet av begångna brott. Trots detta så förordar jag att fråga om ökad övervakning diskuteras under lugnare former än de som just nu råder. Jag noterar också att Hyllengren/Ranstorp i DN-artikeln inte har med ökad kameraövervakning bland sina fem förslag åtgärder.

Framförallt hoppas jag att de politiska partierna nu kan samla sig till ett gemensamt samtal kring vad Sverige behöver göra för att, så långt möjligt, förhindra att fler terrordåd drabbar vårt land. Ge och ta från varandras förslag, lyssna på kloka rådgivare som är professionella och har erfarenhet av "branschen". Finns något att lära av andra länder som drabbats? EU-samarbete? Om Sveriges medborgare upplever att de politiska partierna tar gemensamt ansvar på allvar så ökar nog tryggheten igen efter denna fruktansvärda händelse.

Igår i Stockholm

Så hände det som nog de flesta insett skulle kunna hända här precis som det hänt i andra huvudstäder. Ett attentat som troligen är att betrakta som ett terrordåd. I dagsläget är en man gripen och anhållen. Var han ensam? Eller var de fler? Del av ett nätverk? Ja, vi får vänta på svaren från polisen och SÄPO.
I SÄPOs årsrapport för 2016 finns ett eget avsnitt "Ökat hot från ensamagerande". Där kan man läsa

 

 "SÄKERHETSPOLISENS bedömning är att om ett attentat genomförs i Sverige under det närmsta året skulle det troligen genomföras av en ensamagerande gärningsperson, även om ett komplext attentat med flera gärningspersoner fortfarande är möjligt."

Kanske är det en sådan händelse vi upplevt nu - kanske inte.

Mitt i all oro och obehag känns det ändå bra att åtminstone en person gripits så snabbt. Förhoppningsvis får vi snart veta om han var ensam, om han är den skyldige och i så fall vad som fått honom att utföra dådet.

Under eftermiddagen och kvällen sände nyhetsmedia av olika slag utan uppehåll för att hålla oss alla väl informerade. Det var bra. MEN ett inslag i TV4 gjorde mig mycket illa berörd. Chefsläkaren intervjuades om läget för de personer som förts till olika sjukhus i Stockholm. Nyhetsansvarige Anna Lindmarker försökte gång på gång pressa läkaren på hur svårt skadade personerna var och till vilka sjukhus det förts. För mig - och jag tror för de flesta tittare - hade det räckt att få veta att alla skadade tagits väl om hand av sjukvården.

Något som förvånat mig är att händelsen framställts som att det är första gången ett sådant attentat inträffat i Sverige. Det är ju sant såtillvida att det är första gången som en attentatsperson kunnat genomföra sin planering. Men vi ska inte glömma att mitt i julhandeln 2010 var en liknande händelse nära att inträffa. Och faktiskt inte så långt ifrån den plats där gårdagens tragedi utspelades. Då misslyckades som tur var gärningsmannen med sitt uppsåt.
Och till dessa båda attentat kan också läggas morden på Olof Palme respektive Anna Lindh.

Idag har polisen bekräftat att den gripne mannen är uzbeker och tidigare tydligen sökt asyl i Sverige. Nu kommer naturligtvis de som inte vill att Sverige ska vara ett öppet land att "få vatten på sin kvarn". Men jag menar att stängda gränser inte leder till ett säkrare Sverige. Vi är en del av världen och ska så förbli. Därmed inte sagt att vi ska ha fri invandring. Så är det ju inte heller. De som inte har asylskäl får inte stanna. Hur det förhåller sig med den nu aktuelle mannen vet jag inte.

Som avslutning vill jag uppmana er alla att ta del av Peter Wolodarskis kloka och balanserade ledare i DN.

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

   

Larmet går: du förlorar en timme sömn!

I natt är det dags igen. Debatt och mediarubriker. Vad är det som händer? Ja, enligt somliga är det något väldigt alarmerande. Sverige  - tillsammans med ett antal andra länder - övergår till sommartid. Vad är det förfärliga? Jo, vi svenskar förlorar en timmes sovtid. En massa människor kommer att må dåligt i flera dagar. Allra värst blir det för ungdomar som redan har problem att komma upp på morgonen. Kanske beror det på att de ägnar halva nätterna åt sociala medier. Men de har de väl rätt att göra? De är ju unga. Alla skolor borde starta en timme senare på morgonen (DN). I konsekvens med detta så bör ju på sikt inget arbete behöva utföras förrän framåt 10-tiden på förmiddagen eftersom alla successivt vänjer sig vid att somna sent på kvällen/natten och vakna sent på morgonen/förmiddagen.

Vad har hänt i samhället när det skrivs spaltmetrar om problemen med att behöva ändra sina sov- resp uppstigningsvanor? Är vi så bortskämda att sådant måste bli föremål för debatt överhuvudtaget? Jag kommer nog nu att uppfattas som en antik varelse men det bjuder jag på.

Under en livstid behöver de flesta - ja, troligen de alla - anpassa/förändra sina sov- respektive uppstigningsvanor ett antal gånger. Det kan bero på restider till och från jobb, olika typer av jobb t ex skiftarbete, familjesituation som varierar över tid etc.

Om jag får välja så ligger jag gärna och läser till långt efter midnatt och sover länge på morgonen. Men jag har aldrig sett det som slags rättighet som gjort att jag inte kunnat anpassa mig till småbarnsår, till skola och till jobb. Först nu som sjuttioettårig pensionär kan jag ta mig den rätten de flesta dagar. Vilket inte betyder att jag vägrar komma till ett möte kl åtta på morgonen om övriga deltagare tycker det är en lämplig tid.

Varför ska vi då ha detta skifte mellan sommar och vintertid eller normaltid som det egentligen handlar om? Ja, det kan ju diskuteras. Själv uppskattar jag den känsla av att dagen blir längre när det är ljust längre på kvällen. När jag jobbade var jag sällan hemma före kl 19.00. Att då i slutet på mars helt plötsligt känna att "jag har en timme kvar av dagen" var underbart. Men jag hade accepterat - och skulle göra fortfarande - om Sverige återgår till normaltid året runt.

Förutsättningar saknas för valdebatt om kommunala bolag

Corren ledarskribent Christian Dahlgren skriver idag om Linköpings Stadshus AB och menar att åtminstone oppositionen borde fundera på avyttring av de kommunala bolagen som eventuell valfråga.
Dahlgren är i detta avseende historielös. På 1990-talet gick jag som kommunalråd/gruppledare för Liberalerna (dåvarande Folkpartiet Liberalerna) i bräschen för att få till stånd en plan för just detta. Partiet sade även Nej till bildandet av Stadshus AB. Att bilda kommunala kommunkoncerner gick som våg över Kommun-Sverige vid den tiden. Så att avslå förslag om bildandet av Stadshus AB och att därtill föreslå försäljning av hela eller åtminstone delar av framförallt Tekniska Verken och Stångåstaden var verkligen att gå mot strömmen.
Moderaterna var till viss del med på tåget utom vad gällde bildandet av Stadshus AB. Man menade att så länge kommunen ägde bolag kunde man lika gärna också ha ett "skattplanerarbolag" som var skälet till bildandet.

Vad tyckte då Linköpingsborna? Ja, jag kunde snart konstatera att Linköpingsborna älskar sina kommunala bolag. Och med betoning på "kommunala".Till viss del beroende på att Linköpings kommunala bolag är välskötta och vinstgivande. Så har det inte alltid varit i andra kommuner. Men också för att de flesta medborgare är djupt skeptiska till privat bolagsägande. De som hörde av sig uttryckte oro för höjda taxor och höjda hyror. Många tyckte också att när nu bolagen gick med vinst så varför skulle den tillfalla privata ägare. De enda positiva reaktioner jag fick under de år som bolagsfrågan var "het" i kommunpolitiken var när jag och Liberalerna gick emot fullmäktigebeslutet om bildandet av Stadshus AB. De positiva reaktionerna kom från några privata företagare, som reagerade mot att en kommun ängar sig åt skatteplanering.

Inom partierna, även i mitt eget, menade många att Allianspartierna (även om vi inte använde den beteckningen då) förlorade röster i valet 1998 på diskussionen om bolagen och framförallt tankar om att bredda ägandet av Tekniska Verken.

Vi som mest drev frågan dvs jag och moderaternas dåvarande kommunalråd/gruppledare försvann så småningom från den lokala politiken. När jag sedan återkom efter 2006 års val fanns inte frågan om kommunala bolags vara eller inte vara på agendan vare sig hos Liberalerna eller något annat parti. Så Dahlgrens önskan inför valet 2018 lär grusas. Tyvärr, tycker jag fortfarande.

Melodifestival

Resultaten från årets Mello fyller nyhetsmedia idag. Stor händelse i lilla Sverige. Så kan vi för en dag glömma svälten i Afrika (även om insamlingen via röstningen gick till katastrofhjälpen), Syrien, striderna kring Mosul och andra rapporteringar om mänskligt lidande runtom i världen.

Visst behövs också nyheter som sprider glädje för att vi ska orka ta in allt det fruktansvärda som sker. Men sprider rapportering från Mello verkligen glädje? Tveksamt, tycker jag. Intriger, påstådd illa skött hantering av röstningsresultat dominerar. I år tycks det tydligen inte ens vara enighet om vem som egentligen vann.  Artisten Nano som fick flest svenska röster eller Robin Bengtsson som fick flest röster från den utländska juryn och därmed fick totalt flest poäng.

Själv hade jag gärna sett Jon Henrik Fjällgren och Aninia som vinnare med låten "En värld full av strider". En text med ett budskap, fantastiskt scenarrangemang och bra röster.