En promenad muntrar upp

Utevistelse rekommenderas för oss i ålderskarantän. Och visst är våren en underbar tid att njuta utomhus. Om än lite kylslagen just nu. Så idag har jag "stavat på" under en dryg timma.

Saknar dock vår hund Louie, som på grund av sjukdom lämnade oss förra våren. Saknar hans energiska letande i dikeskanterna men framförallt saknar jag någon att "småprata" med under promenaden. Ja, man kan faktiskt prata med hundar.
Men det kanske man måste vara/varit hundägare för att förstå.

Eftersom jag bor ett stycke utanför stan så ser jag under promenaden blommande rapsfält. Dock börjar blomningen avta men än så länge är fälten vackert gula. Lyckades inte riktigt med telefonkameran i blåsten så detta är en bild från tidigare år. Men skönheten är densamma varje år.

På vift ur karantäntillvaron

Idag - på min namnsdag - har jag tillfälligt "smitit" ut ur karantänen. Jag har varit hos frisören! Underbart!
Där var lugnt och fridfullt. Max två kunder samtidigt. Att hålla rekommenderat avstånd var således inget problem.

Såg på Rapport igår intervjun med en gammal ensam man. Jag led med den gamle mannen, som nu inte får vara med på bostadsrättsföreningens årliga vårstädardag på grund av att - ja just det - han är gammal. Jag tycker att föreningen borde låta honom själv avgöra.

Själv är jag inte ensam, vilket jag är mycket tacksam för. Men visst "tär" karantänlivet vissa dagar. 
Allra tråkigast är att inte kunna träffa barn och barnbarn. Digitala hjälpmedel kan aldrig ersätta den personliga kontakten.

Fyra månader av året 2020

För drygt fyra månader sen firade Sverige år 2020s ingång med de förväntningar och goda föresatser som brukar följa med ett nyårsfirande. Men också oro kring jobb, studieresultat, privatekonomi, hälsa-ohälsa etc etc. Ja, hur vi var och en tänkte denna nyårsaftonkväll 2019 så kunde nog ingen enda av oss förutse att Sverige drygt fyra månader senare skulle se ut som det gör! Drygt 3 000 döda i en virussjukdom, alla i ålder från 70+ och uppåt i hemkarantän för att inte bli sjuka och tynga sjukvården, studerande på gymnasieskolor och universitet blivit "digital-studenter", ett otal konkurser i olika branscher, arbetslösheten på väg upp mot 8-10 % med flera eländen.

Vi som var hyggligt optimistiska tänkte väl att om två-tre månader är väl det värsta över. Men ack så fel vi trodde! Idag - den 11 maj - är eländet fortfarande pågående. Kanske, kanske något slags avstannande? Nja, tveksamt. På den dagligt återkommande presskonferensen kring smittläget i landet låter det såhär:

 

"Svenskarna har anammat ett något mer avslappnat förhållningssätt till myndigheternas rekommendationer, säger MSB:s Svante Werger under myndigheternas dagliga presskonferens. 

– Det är färre som följer nyheterna mer än vanligt, färre som minskat sitt deltagande i sociala aktiviteter utanför hemmet och färre som minskat sitt kollektivtrafikresande, säger han."

(citat ur DN) (MSB=Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap).

 

Inte så hoppfullt vad gäller möjlighet till minskade restriktioner alltså. Vilket förmodligen är klokt, trots allt.

 

Glädjande nog har våren ändå kommit.

 

 

 

 

 

 

 

Själv var jag inte så orolig för egen del i början. Tänkte att en mer eller mindre svårartad influensa drabbar ju Sverige och åtminstone delar av världen nästan varje år. Tyckte också att åldersgränsen 70+var orimlig. Många 70+are finns faktiskt i arbetslivet fortfarande. Men allteftersom rapporterna om hur Coronasjuka personer drabbats (även de som överlevt) så har jag blivit mer osen många år, i verkligheten vara "en underliggande sjukdom", som kan spela en avgörande roll för hur sjuk jag skulle kunna bli? Ja t o m vara avgörande för om jag överlever eller inte?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Corona enda nyhet värd att rapportera?

När jag skrev senast (2 mars i år) fanns två mycket allvarliga händelser i världen i alla medier (i alla fall i svenska sådana) nämligen den nya flyktingkatastrofen på Medelhavet och den alltmer oroväckande Coronaepidemin. Nu, efter en dryg månad, kan jag konstatera att i stort sett alla händelser som tidigare betraktats som allvarliga och viktiga att rapportera om "försvunnit" ur svensk nyhetsrapportering. Visst är utvecklingen av Corona, som nu är en pandemi, ett fruktansvärt hårt slag mot hela världens befolkning och mot världsekonomin. Men är det skäl nog att "glömma" flyktingkatastrofer, skjutningar i Sverige och diverse annat elände som också drabbar enskilda individer och länder?

Rädslan för smitta gör naturligtvis att vi alla vill och behöver vara uppdaterade kring utvecklingen av pandemin, vilka åtgärder som rekommenderas av Folkhälsomyndigheten och vilka åtgärder som vidtas av regering och riksdag. Jag har alltså inga invändningar mot att stort utrymme ges kring Corona (som nu blivit ett begrepp). Men att allt annat som - troligen - fortfarande sker i vårt land och i omvärlden knappast omnämns längre känns orimligt. T ex knivskars häromdagen en mycket ung pojke i Göteborg av en annan lika ung pojke. Ett kort omnämnande i nyhetsrapporteringen sen tystnad. Händelsen tyder ju ändå på att så allvarliga brott som mord fortfarande sker, eller hur?

I går frågades i ett nyhetsprogram hur ska det gå till att starta upp t ex Italien efter veckor av total karantän. Min fundering blev hur kommer svensk media att "starta upp"? Kommer någon annan fruktansvärd händelse att "tysta" rapporteringen kring pandemin såsom flyktingkatastrofen på Medelhavet och skjutningarna i Sverige har tystats? Eller kommer nyhetsförmedlare klara att återskapa en "normal" nyhetsrapportering där större och mindre viktiga nyheter blandas? Låt oss hoppas att det sistnämnda inträffar.

En olycka kommer sällan ensam

Ja, det är ett gammalt talesätt. Jag kommer att tänka på det när jag tar del av olika nyhetsmedia. Corona-virus och ännu en flyktingkatastrof vid Europas yttre gräns.

Corona-viruset hade vi sannolikt inte kunnat förutse. Nu gäller att vi alla följer rekommendationerna för att förhindra smittspridning. Och utan att drabbas av hysteri.

Den pågående flyktingkatastrofen hade kunnat förebyggas eller åtminstone avdramatiserats något om EU-länderna klarat av att enas om ett regelverk efter åren 2015/16.

Om att inte längre passa in

Ja, så skriver signaturen "Utslängd" i dagens Corre. Insändaren "Att bli gammal är att inte längre passa in" handlar om det utanförskap som, enligt skribenten, uppstår när sinnen och förmågor försämras på grund av ålderdom. Trots många nya hjälpmedel så finns det områden där försämrad förmåga inte beaktats och som skapar utanförskap. Skribenten ger några exempel. Att inte hinna slå åtta siffror i bankkoden förrän maxtiden passerats och efter tre misslyckade försök stängs kortet. Att inte hinna läsa textremsor på tv förrän de försvinner. Och fler nämns i insändaren. Och hen undrar: "Vill samhället stänga mig ute efter alla år?"

För några dagar sen skrev signaturen Janne om brist på delaktighet som skapats på grund av omöjligheten att betala sina inköp med kontanter för den som av olika funktionsnedsättningar och/eller åldersförändringar inte kan hantera kort, Swish eller andra tekniska innovationer.

Sverige har ratificerat (godkänt) FN-konventioner kring tillgänglighet. Det innebär ett ansvar att leva upp till innehållet. Det innebär också att respektera de medborgare som har behov av ökad tillgänglighet på olika områden för att kunna leva som andra. Det vill säga som vi som - ännu - inte drabbats av försämrade förmågor.

Här är länkarna till respektive insändare:

https://www.corren.se/asikter/insandare/att-bli-gammal-ar-att-inte-langre-passa-in-om6517273.aspx

https://www.corren.se/asikter/insandare/kontanter-behovs-for-allas-delaktighet-om6507947.aspx

Omstart

Efter ett längre avbrott känns det dags att återuppta bloggskrivandet. Det betyder också att bloggen i någon mån ändrat karaktär. När jag startade skrivandet år 2008 var avsikten att driva en renodlad politisk blogg. Vilket den också var fram till och med Europavalet förra året.
Efter ett politiskt turbulent 2018/19 tappade jag inspirationen att blogga. Vid senaste årsskiftet lämnade jag också mina sista politiska uppdrag.

Mitt intresse att skriva finns dock kvar. Jag har alltid gillat att skriva. Allt från små dikter och andra inlägg i Kamratposten som barn till artiklar i olika media kring politik och samhälle som vuxen. Och så från 2008 också via min blogg.

Rubriken Omstart betyder att min blogg nu identifieras som "En blogg för åsikter och reflektioner kring politik och samhälle men också berättelser ur vardagen". Alltså en utvidgning - eller utveckling om man så vill - från politisk blogg till en något mer personlig sådan. Fortfarande gäller förstås att jag välkomnar läsarkommentarer.

Kanske blir det någon bild då och då när/om jag blir duktigare på att lägga in sådana. Här kommer i alla fall en alldeles nytagen från vår trädgård. Ser ut som små tulpaner men det är krokusar.