Segregationen ökar

En återkommande samhällsfråga är integration alternativt beskrivningar om segregation. De senaste veckorna har Dagens Nyheter granskat var i landet som segregationen är som störst och var den ökat mest under senare år. En kommun där ökningen är påtaglig är min hemkommun Linköping, vilket också uppmärksammats av lokalmedia (Corren) i artiklar och på ledarsidan.
Visst är det angeläget att uppmärksamma dessa problem. Angeläget, för att inte säga absolut nödvändigt, är också att den negativa utvecklingen kan vändas till en mer positiv, vilket är lättare sagt än gjort. Kan bara konstatera att språk och jobb är förutsättningarna som måste till.

Våga revolutionera Arbetsförmedlingen!

I fredags, den 20 februari, aviserade Arbetsförmedlingen att alla etableringslotsar sägs upp. Detta efter att AF konstaterat att många lotsföretag grovt missköter sina uppdrag. Enskilda individer får inte det stöd och den hjälp in i det svenska samhället som man ska få. Till och med grov kriminalitet har uppdagats vid flertal tillfällen. AF anser sig inte ha möjlighet att reda ut situationen och vet inte till vilka man kan betala ut avtalad ersättning.
Corren skrev igår (23/2-15) om flyktingar som råkat väldigt illa ut. I dagens Corre-artikel kommenterar kommunalrådet Karin Granbom-Ellison (FP) att "Lotsföretagen har kontrollerats för dåligt".

Etableringslotsverksamhet är en s.k. LOV-tjänst d v s den enskilde har rätt att välja mellan de lotsföretag som efter upphandling godkänts av Arbetsförmedlingen. Alltså har ett förfrågningsunderlag funnits där förutsättningarna för att bli godkänd som lotsföretag finns beskrivna och där också reglerna för utbetalning av ersättning finns.
Som AF beskriver förutsättningarna på sin hemsida med anledning av fredagens beslut kan man få uppfattningen att kontrollmöjligheter saknats. Vilket alltså inte är fallet.

Jag vet att många arbetsförmedlare - och säkert också på ledningsnivå - gör så gott de kan för att hantera alla olika uppdrag som AF givits under årens lopp. Men någonstans lever ändå en gammal myndighetskultur som gör att när nya arbetssätt skulle behövas så förmår inte hela organisationen hänga med. Kollapsen vad gäller att ha kontroll över upphandlade lotsföretag är ett typexempel på detta förhållande.

Alliansregeringen beslöt för ett år sen (varför väntat så länge?) att grundligt genomlysa hur AF fungerar och ge en utredning i uppdrag att belysa bl a förutsättningar för att konkurrensutsätta de delar av AF som inte är myndighetsutövning. Trots att S-MP-regeringen försökt stoppa utredningen så kommer den nu att fullföljas genom ett nytt riksdagsbeslut.

Låt oss innerligt hoppas att utredningen vågar vända på alla stenar och att det därefter finns en riksdagsmajoritet som vågar ta de verkligt omvälvande besluten och en regering som har förmåga att verkställa dem.

Tänk om integration är enkelt!

I Rädda Barnens tidning Barn nr 1/2015 intervjuas i ICA-handlaren Jonas Berg Södertälje. Jonas anställer många människor med utländsk bakgrund. Hans resonemang är så här:
"Tänk om det är enkelt! Att hela frågan om integration inte är så svår. Jag säger, skit i språket och kom hit och jobba. Jag tror på dig. Om du bara vill är jag övertygad om att du klarar av att sortera burkar. Och sedan kan du gå vidare. Ledningsgruppen, vad som helst. Språket kommer med arbetet."

Är det inte det politiker också säger. Språket kommer med arbetet. Varför ska det vara så svårt att genomföra i praktiken?

Det finns nog några fler företagare som resonerar som Jonas. Men de är alltför få. Och kanske att de hämmas av byråkratiska regler när/om de försöker. Det behövs företagare som vill/vågar ta saken i egna händer. Som Jonas i Södertälje.

FP-inlägg i integrationsdebatten

Idag skriver Daniel Andersson, kommunalråd (FP) i Linköping i Aftonbladet att Folkpartiets integrationspolitik ska utgå från ett fortsatt öppet Sverige och att de som kommer hit ska ges en god chans att lära sig svenska och att jobba.

Själv har jag en debattartikel i tidningen NU i samma anda.

Publicerad i NU nr 6/2015

Kraven är omöjliga att uppfylla idag

I Folkpartiets senaste förslag till åtgärder för bättre och snabbare väg till integration har ett antal krav ställts. Jag delar uppfattningen att socialliberalismen inte är kravlös.  Men här tycker jag att kravställandet på individerna hamnat fel beroende på att kraven är nästintill omöjliga att uppfylla idag.

När vi folkpartister vill övertyga människor om att det är bra med invandring så är våra argument alltid att ”alla, dvs. invandrarna, vill jobba. Ingen vill leva på bidrag”.  Min erfarenhet av samtal med människor i utanförskap gör mig övertygad om detta är sant. Både vuxna och ungdomar vill ha ett jobb och kunna försörja sig.  

En absolut förutsättning för att krav på jobb ska kunna ställas är att det verkligen finns jobb att få.  Den frågan lyfts också av partiledning och arbetsgrupp men först som punkt nummer tre.  Den borde ha varit nummer ett. Utan bättre förutsättningar än idag att få denna försörjning, som Folkpartiet nu kräver av den enskilde, så blir de övriga kraven orimliga. Och om nu partiledning och arbetsgrupp anser att ordet ”krav” måste finnas med i Folkpartiets integrationsförslag så varför inte ställa krav också på offentliga arbetsgivare, näringsliv, fackliga organisationer med flera intressenter på arbetsmarknaden.  ”Arbetsrätten måste moderniseras” skriver arbetsgruppen. Utmärkt! Vad hindrar oss från att på allvar ställa det kravet och ta den debatten? Jag vet att vår riksdagsgrupp krävt en översyn av Arbetsförmedlingen och dess uppdrag. Gott så – men det räcker inte. Även en effektivare Arbetsförmedling måste ha jobb att förmedla.

Förslaget om ett jobb-incitament även i uppehållstillståndet är för mig obegripligt av flera skäl. Svårigheterna att få jobb, som jag beskrivit ovan, är ett. Ett annat är varför ett ”jobb-incitament” skulle förstärka individens önskan att få stanna här och skapa sig en ny framtid.  I denna dröm ingår för alla just ett jobb och försörjning . Och om ett sådant skulle införas vad är definitionen på egen försörjning? Är det en tillsvidareanställning eller ett livskraftigt företagande? Vilken inkomstnivå ska en individ anses behöva ha för att vara självförsörjande?  Den frågan kommer säkert att sysselsätta ett antal byråkrater. Hur mycket myndighetsadministration ska till för att ett permanent uppehållstillstånd ska utfärdas?

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)

 

 

 

Fortsatt debatt om elöverkänslighet

Bloggade för några dagar sen i frågan. Idag publicerar ÖstgötaCorrespondenten mitt debattinlägg i samma fråga.

Norsk lag mot tiggeri

I Norge förbereds nu ett lagförslag som innebär att tiggeri förbjuds. Och inte nog med det. Den som på något sätt försöker hjälpa en tiggare ska också straffas. Motivet är att Norge vill
göra allt för att få bort möjligheten att tigga enligt statssekreteraren i Framskrittspartiet (DN 3/2-15).

Så går det i ett land där främlingsfientliga partier får inflytande och makt. Betänk det alla som tycker att partierna i Sveriges riksdag ska förhandla med Sverigedemokraterna.

Saklighet efterlyses om elöverkänslighet

Efter att Socialstyrelsen offentliggjort årets tilldelning av statsbidrag till handikapporganisationer har debatten om huruvida Elöverkänsligas förbund borde få statsbidrag eller inte rasat. Först ska sägas att Socialstyrelsen följer den statliga förordning som finns beträffande dessa bidrag och enligt denna definieras Elöverkänsligas förening som bidragsberättigad organisation. Skälen för upphetsningen hos vissa debattörer kring denna tilldelning handlar om att det saknas vetenskapligt belägg för att orsakerna till individers besvär är elöverkänslighet.

Idag skriver ordföranden för Elöverkänsligas förening i Östergötland, Bo Karlsson, under rubriken "Ett osakligt drev"(ÖstgötaCorrespondenten). I artikeln uttrycker han besvikelse och irritation över detta mediadrev och efterlyser en konstruktiv journalistik som sätter sig in i problematiken och låter alla komma till tals.

Jag har stor förståelse för besvikelsen och upprördheten från medlemmarna i föreningen. Jag såg ett inslag på SVT Aktuellt förra veckan som inte visade på respekt för olika uppfattningar. Visserligen hade "båda sidor" inbjudits men de två som ansåg att elöverkänslighet finns och att det även finns  belägg för att så är fallet fick väldigt lite utrymme. Mer tid fick den läkare som krävde att någon annan myndighet borde dela ut statsbidraget till Elöverkänsligas förbund därför att det saknas vetenskapligt stöd för problemen. Dock erkände hon att enskilda kan ha besvär och bör få hjälp för dem.

Jag har som kommunpolitiker och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping kommit i kontakt med personer med elöverkänslighet till och från sedan 1990-talet. Enligt socialtjänstlagen har människor rätt till stöd för problem i sin vardag oavsett där finns vetenskapliga bevis eller inte. Linköpings kommun har hjälpt till med boende både permanent och tillfälligt. Under ett antal år beviljade kommunen också bostadsanpassningsbidrag för elsanering och ett antal personer har därigenom fått en bättre vardag.Tyvärr beslöt kommunstyrelsen före jul att ta bort den möjligheten. Enligt berörd nämnd hade bidraget inte sökts av någon på länge och ansågs därmed inte behövas. Ett märkligt resonemang tyckte jag och reserverade mig mot kommunstyrelsens beslut. Att ingen efterfrågat ett stöd under en viss tid innebär ju inte att det aldrig kommer att finnas ett behov hos någon kommuninvånare! Nej, argumenten var säkert desamma som nu figurerar i debatten. Vilket också bekräftades av inläggen från några ledamöter i kommunstyrelsen.

Till den vill läsa en mer saklig och upplyst artikel i ämnet rekommenderar jag Åsa Moberg i Dagens Samhälle.