lördag 25 mars 2017

Larmet går: du förlorar en timme sömn!

I natt är det dags igen. Debatt och mediarubriker. Vad är det som händer? Ja, enligt somliga är det något väldigt alarmerande. Sverige  - tillsammans med ett antal andra länder - övergår till sommartid. Vad är det förfärliga? Jo, vi svenskar förlorar en timmes sovtid. En massa människor kommer att må dåligt i flera dagar. Allra värst blir det för ungdomar som redan har problem att komma upp på morgonen. Kanske beror det på att de ägnar halva nätterna åt sociala medier. Men de har de väl rätt att göra? De är ju unga. Alla skolor borde starta en timme senare på morgonen (DN). I konsekvens med detta så bör ju på sikt inget arbete behöva utföras förrän framåt 10-tiden på förmiddagen eftersom alla successivt vänjer sig vid att somna sent på kvällen/natten och vakna sent på morgonen/förmiddagen.

Vad har hänt i samhället när det skrivs spaltmetrar om problemen med att behöva ändra sina sov- resp uppstigningsvanor? Är vi så bortskämda att sådant måste bli föremål för debatt överhuvudtaget? Jag kommer nog nu att uppfattas som en antik varelse men det bjuder jag på.

Under en livstid behöver de flesta - ja, troligen de alla - anpassa/förändra sina sov- respektive uppstigningsvanor ett antal gånger. Det kan bero på restider till och från jobb, olika typer av jobb t ex skiftarbete, familjesituation som varierar över tid etc.

Om jag får välja så ligger jag gärna och läser till långt efter midnatt och sover länge på morgonen. Men jag har aldrig sett det som slags rättighet som gjort att jag inte kunnat anpassa mig till småbarnsår, till skola och till jobb. Först nu som sjuttioettårig pensionär kan jag ta mig den rätten de flesta dagar. Vilket inte betyder att jag vägrar komma till ett möte kl åtta på morgonen om övriga deltagare tycker det är en lämplig tid.

Varför ska vi då ha detta skifte mellan sommar och vintertid eller normaltid som det egentligen handlar om? Ja, det kan ju diskuteras. Själv uppskattar jag den känsla av att dagen blir längre när det är ljust längre på kvällen. När jag jobbade var jag sällan hemma före kl 19.00. Att då i slutet på mars helt plötsligt känna att "jag har en timme kvar av dagen" var underbart. Men jag hade accepterat - och skulle göra fortfarande - om Sverige återgår till normaltid året runt.

tisdag 14 mars 2017

Förutsättningar saknas för valdebatt om kommunala bolag

Corren ledarskribent Christian Dahlgren skriver idag om Linköpings Stadshus AB och menar att åtminstone oppositionen borde fundera på avyttring av de kommunala bolagen som eventuell valfråga.
Dahlgren är i detta avseende historielös. På 1990-talet gick jag som kommunalråd/gruppledare för Liberalerna (dåvarande Folkpartiet Liberalerna) i bräschen för att få till stånd en plan för just detta. Partiet sade även Nej till bildandet av Stadshus AB. Att bilda kommunala kommunkoncerner gick som våg över Kommun-Sverige vid den tiden. Så att avslå förslag om bildandet av Stadshus AB och att därtill föreslå försäljning av hela eller åtminstone delar av framförallt Tekniska Verken och Stångåstaden var verkligen att gå mot strömmen.
Moderaterna var till viss del med på tåget utom vad gällde bildandet av Stadshus AB. Man menade att så länge kommunen ägde bolag kunde man lika gärna också ha ett "skattplanerarbolag" som var skälet till bildandet.

Vad tyckte då Linköpingsborna? Ja, jag kunde snart konstatera att Linköpingsborna älskar sina kommunala bolag. Och med betoning på "kommunala".Till viss del beroende på att Linköpings kommunala bolag är välskötta och vinstgivande. Så har det inte alltid varit i andra kommuner. Men också för att de flesta medborgare är djupt skeptiska till privat bolagsägande. De som hörde av sig uttryckte oro för höjda taxor och höjda hyror. Många tyckte också att när nu bolagen gick med vinst så varför skulle den tillfalla privata ägare. De enda positiva reaktioner jag fick under de år som bolagsfrågan var "het" i kommunpolitiken var när jag och Liberalerna gick emot fullmäktigebeslutet om bildandet av Stadshus AB. De positiva reaktionerna kom från några privata företagare, som reagerade mot att en kommun ängar sig åt skatteplanering.

Inom partierna, även i mitt eget, menade många att Allianspartierna (även om vi inte använde den beteckningen då) förlorade röster i valet 1998 på diskussionen om bolagen och framförallt tankar om att bredda ägandet av Tekniska Verken.

Vi som mest drev frågan dvs jag och moderaternas dåvarande kommunalråd/gruppledare försvann så småningom från den lokala politiken. När jag sedan återkom efter 2006 års val fanns inte frågan om kommunala bolags vara eller inte vara på agendan vare sig hos Liberalerna eller något annat parti. Så Dahlgrens önskan inför valet 2018 lär grusas. Tyvärr, tycker jag fortfarande.

söndag 12 mars 2017

Melodifestival

Resultaten från årets Mello fyller nyhetsmedia idag. Stor händelse i lilla Sverige. Så kan vi för en dag glömma svälten i Afrika (även om insamlingen via röstningen gick till katastrofhjälpen), Syrien, striderna kring Mosul och andra rapporteringar om mänskligt lidande runtom i världen.

Visst behövs också nyheter som sprider glädje för att vi ska orka ta in allt det fruktansvärda som sker. Men sprider rapportering från Mello verkligen glädje? Tveksamt, tycker jag. Intriger, påstådd illa skött hantering av röstningsresultat dominerar. I år tycks det tydligen inte ens vara enighet om vem som egentligen vann.  Artisten Nano som fick flest svenska röster eller Robin Bengtsson som fick flest röster från den utländska juryn och därmed fick totalt flest poäng.

Själv hade jag gärna sett Jon Henrik Fjällgren och Aninia som vinnare med låten "En värld full av strider". En text med ett budskap, fantastiskt scenarrangemang och bra röster.

lördag 11 mars 2017

Första vårdagen?







Man kan väl nästan kalla denna vinter för en grön sådan åtminstone där jag bor (Östergötland). Trots allt har det några dagar varit snö och minusgrader. Men idag - idag känns det som första vårdagen. Hundpromenad i solen, en timme på altanen i sol. Tog några bilder i trädgården som någon slags
besvärjelse "nu är våren här".

lördag 4 mars 2017

Personlig assistans: Var finns läkaransvaret?

I veckan dömdes en kvinna och hennes två söner för att ha fejkat funktionsnedsättning hos den ene sonen som därmed fått personlig assistans på felaktig grund. Sonen har spelat utvecklingsstörd och lyckats dupera läkare, psykologer och Försäkringskassans handläggare. Detta har pågått i 14 år! Man frågar sig hur det är möjligt. Och var ligger ansvaret när sådant brott har begåtts? Ja naturligtvis först främst hos den enskilde och i detta fallet också hans anhöriga.

Men hur kan läkare, psykologer och handläggare på Försäkringskassan undgå att upptäcka att mannen inte var utvecklingsstörd, ja, inte ens hade någon funktionsnedsättning alls uppenbarligen? Kassans ansvarige förklarar det med att familjen lyckats lura många instanser! Och även Kassans handläggare tydligen.

Jag har träffat många personer med utvecklingsstörning under årens lopp. Visst är det så att funktionsnedsättningen inte alltid syns vid ett kortare möte. Men oftast märks den vid ett längre möte. Och det är där som jag menar man måste ställa sig frågan: hur mycket tid ägnar läkare och Försäkringskassans handläggare åt möte med den som söker om assistans? I vissa fall görs hembesök och t o m tiden på toaletten klockas. Men här tycks inte mycket tid använts för handläggning.

Det finns tidigare rättsfall på det här området där läkare intygat behov av assistans trots att så inte var fallet. Och nu ser vi det igen. Precis som vid sjukskrivningar så måste läkarintyg vara trovärdiga annars urholkas rättssäkerheten på ett helt oacceptabelt sätt. I det nu aktuella fallet har anonyma tips om att personenen ifråga inte hade en funktionsnedsättning inkommit till Försäkringskassan utan att det föranledde någon ny granskning. Man litade till läkarintyget. Jag menar inte att anonyma tips ska ligga till grund för beslut men någon undersökande aktivitet borde väl ändå ha skett.

Jag tycker att läkare kommer alldeles för lindrigt undan i samband med rättsprocesser kring brott som rör personlig assistans. Både rättsväsendet, Försäkringskassan och regeringen verkar inte bry sig om  risken för att vissa läkare utfärdar falska intyg för att "hjälpa" någon till assistans som man inte borde vara berättigad till. Regeringen och Försäkringskassan fortsätter bara att upprepa sitt mantra "det är assistansbolagen som fuskar". Detta trots att det uppdagats att både Kassans egen personal begått grova sekretessbrott och att vissa läkare fejkar intyg.

Läs gärna Eva Frankell, Aftonbladet.