Sen jag skrev sist har både jul och nyår passerat. Och redan även några dagar av det nya året 2018. Årskrönikorna avseende 2017 avstår jag från att kommentera eftersom de redan är historia. Om än färsk sådan.
Vad väntar oss 2018? Ja, förmodligen både känt och okänt som ett nytt år brukar innebära. Speciellt i år är att 2018 innebär val till riksdag, kommuner, regioner/landsting den 9 september. Och det är ett val med en mycket oviss utgång. Framförallt vad gäller riksdagsvalet. Sverige kan inte i fyra år till ha ett styre där medborgarna frågar sig i bästa På spåret-stil "Vart är vi på väg?". Alltså behövs en majoritetsregering som kan genomföra det uppdrag som väljarna ger i september. Men hur ska denna regering se ut? För mig är det självklart att Sverigedemokraterna INTE kan ingå. Dess partiledning må ha ett ständigt pågående renhållningsarbete för att få partiet att framstå som rumsrent. Men gång efter annan avslöjas de grundläggande värderingarna i partiet av enskilda medlemmar och förtroendevalda. Nu senast på SD-kongressen i Norrköping. Ett parti som inte erkänner alla människors lika värde är för mig otänkbart som regeringsparti! Jag blir därför mycket bekymrad när jag hör att moderater och kristdemokrater inte kraftfullt utesluter samarbete med SD. Att gömma sig bakom ord som "de (SD) ska inte få något inflytande. Vi ska inte förhandla med dem. Men vi kan inte hindra dem från att rösta med oss" känns inte seriöst. Gör en ny regering sig beroende av att SD röstar på regeringens förslag så kommer de självklart att vilja ha något tillbaka i form av inflytande på för dem viktiga politikområden. Svårare än så är det inte!
Nog med denna utläggning kring det kommande valet. Egentligen skulle detta inlägg handla om Polisens önskemål om mer kameraövervakning på hårt utsatta brottsplatser. "Tio gånger fler kameror behövs" enligt artikel i Corren. Idag finns 150 kameror på brottsutsatta platser i landet. För att öka tryggheten och för att klara upp fler brott behövs många fler och på många fler platser.
Jag har under ett antal år både följt och deltagit i debatten om den ökande kameraövervakningen i samhället. Tidigt läste jag och tog intryck av boken "1984". För mig som liberal är ett samhälle där människor övervakas på gator och torg och i andra sammanhang helt främmande. Otaliga gånger har jag som ledamot av kommunstyrelsen i Linköping röstat nej när skolor, näringsidkare m fl velat ha kommunens välsignelse inför Länsstyrelsens beslut kring deras ansökningar om att få sätta upp kameror.
Men samhället och brottsligheten har förändrats. Och jag inser att den nya verkligheten i många fall behöver kameraögon. Framförallt för att klara upp begångna brott. Jag kan självklart inte blunda för att på grund av kameraövervakning har många både större och mindre brott kunnat klaras upp och den/de skyldiga gripits och straffats. Däremot är jag inte lika säker på att kameraövervakningen förhindrar brott. För några år sen visade BRÅ att så inte var fallet. Jag har inte sett någon ny statistik men ska kolla det. Att tryggheten upplevs öka beror nog snarare på det som sägs i artikeln ovan, nämligen att när de kriminella grips och lagförs så blir det lugnare på aktuella gator och torg. Och allmänheten åter vågar uppehålla sig där. Och detta har självfallet ett värde för oss alla.
Som viss balans till den artikel jag refererat till ovan så finns ytterligare en artikel om kameraövervakning. Läs artikeln "Kamerorna har flyttat på brottsligheten" där avslutningen handlar om att det kan finnas vissa risker med för hög tro på kamerornas effekter och att de bara är ett komplement till andra samhällsinsatser.
torsdag 4 januari 2018
måndag 23 oktober 2017
#metoo-kampanjen var nödvändig
Ingen har velat tro att en kampanj likt #metoo skulle behövas. Men nu vet vi. Det behövdes en ögonöppnare. På ett stort antal platser genomfördes igår torgmöten med stor uppslutning. Företag - inte minst i mediavärlden - och organisationer - bland annat inom idrotten samlar nu chefer och medarbetare för diskussion i ämnet sexuella trakasserier och övergrepp. På några håll har redan huvuden fått rulla. Samtidigt får användandet av sociala medier i sammanhanget inte bli forum för felaktiga utpekanden och ge utrymme för anklagelser som i grunden handlar om besvikelser och försmåddhet och därmed behov av hämnd.
Hur har det kunnat bli så här och så vanligt förekommande? Man kan i alla fall konstatera att tafsande och andra sexuella trakasserier och övergrepp inte startade i Sverige hösten 2015 när många män från andra länder kom hit som flyktingar. Något som påståtts eller i alla fall antytts i media och av framförallt Sverigedemokraterna. En uppfattning som fått visst fäste hos befolkningen framförallt bland dem som är emot invandring.
Regeringen bjuder idag in till samtal med arbetsmarknadens parter i frågan ur ett arbetsmiljöperspektiv. Såg på Facebook någon kommentar kring att det väl snarare är en uppfostringsfråga än en fråga för politiken. Min tro är att den behöver diskuteras i alla sammanhang där människor möts. De flesta som vittnat de här dagarna har utsatts på jobbet och eller inom föreningslivet bl a inom idrotten.
När våldtäkter tidigare har uppmärksammats i offentliga - även i privata - samtal så har det ofta handlat om tjejers klädsel. Och vid polisförhör och rättegångar har frågor ställts till den drabbade kvinnan på ett sätt som bara kan tydas som att "har du så korta kjolar och/eller urringade tröjor så får du väl räkna med att det lockar killar". Underförstått att klädseln inbjuder till tafsande och till och med till våldtäkt. Då vill jag bara påminna om att korta kjolar inte är någon ny företeelse. Slutet av 1960-talet hade vi som då var unga också mycket korta kjolar under några år. Äldre människor förfasade sig så som den äldre generationen oftast gjort (och kanske fortfarande gör) över unga och deras klädmode. Men jag kan inte minnas att vi tjejer behövde vara mer försiktiga när vi gick ut än vi varit tidigare.
Nej, något annat har förändrats. Det handlar, tror jag, om bristen på respekt för varandra som människor. Mitt i alla vittnesmål från kvinnor i samband med #metoo- kampanjen ska vi inte glömma att också män idag blir utsatta för tafsande, sexuella trakasserier och övergrepp både av andra män och av kvinnor. Låt vara att det inte alls är av den omfattning som kvinnor utsätts (vad som är känt i alla fall) men det förekommer trots allt. Har aldrig hört att det skulle bero på killars klädsel!
Jag brukar säga till unga tjejer att din kropp är just DIN kropp. Ingen annan får ostraffat röra något annat som du äger. Således inte heller din kropp. Och vad gäller din klädsel så kan du gå ut naken om du skulle vilja. Möjligen kan du gripas för förargelseväckande beteende. Men du kan aldrig bära ansvaret för att någon tafsar eller på annat sätt våldför sig på dig och din kropp!
Låt oss nu innerligt hoppas att de samtal i media, på arbetsplatser, inom organisationer, hemma vid köksborden och överallt annars där de uppstår och behövs, leder till förändrade beteenden. Och att samtalen aldrig upphör. Debatt och diskussion kring frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män och respekt för alla människors lika värde måste alltid pågå för att inte glömmas bort.
Hur har det kunnat bli så här och så vanligt förekommande? Man kan i alla fall konstatera att tafsande och andra sexuella trakasserier och övergrepp inte startade i Sverige hösten 2015 när många män från andra länder kom hit som flyktingar. Något som påståtts eller i alla fall antytts i media och av framförallt Sverigedemokraterna. En uppfattning som fått visst fäste hos befolkningen framförallt bland dem som är emot invandring.
Regeringen bjuder idag in till samtal med arbetsmarknadens parter i frågan ur ett arbetsmiljöperspektiv. Såg på Facebook någon kommentar kring att det väl snarare är en uppfostringsfråga än en fråga för politiken. Min tro är att den behöver diskuteras i alla sammanhang där människor möts. De flesta som vittnat de här dagarna har utsatts på jobbet och eller inom föreningslivet bl a inom idrotten.
När våldtäkter tidigare har uppmärksammats i offentliga - även i privata - samtal så har det ofta handlat om tjejers klädsel. Och vid polisförhör och rättegångar har frågor ställts till den drabbade kvinnan på ett sätt som bara kan tydas som att "har du så korta kjolar och/eller urringade tröjor så får du väl räkna med att det lockar killar". Underförstått att klädseln inbjuder till tafsande och till och med till våldtäkt. Då vill jag bara påminna om att korta kjolar inte är någon ny företeelse. Slutet av 1960-talet hade vi som då var unga också mycket korta kjolar under några år. Äldre människor förfasade sig så som den äldre generationen oftast gjort (och kanske fortfarande gör) över unga och deras klädmode. Men jag kan inte minnas att vi tjejer behövde vara mer försiktiga när vi gick ut än vi varit tidigare.
Nej, något annat har förändrats. Det handlar, tror jag, om bristen på respekt för varandra som människor. Mitt i alla vittnesmål från kvinnor i samband med #metoo- kampanjen ska vi inte glömma att också män idag blir utsatta för tafsande, sexuella trakasserier och övergrepp både av andra män och av kvinnor. Låt vara att det inte alls är av den omfattning som kvinnor utsätts (vad som är känt i alla fall) men det förekommer trots allt. Har aldrig hört att det skulle bero på killars klädsel!
Jag brukar säga till unga tjejer att din kropp är just DIN kropp. Ingen annan får ostraffat röra något annat som du äger. Således inte heller din kropp. Och vad gäller din klädsel så kan du gå ut naken om du skulle vilja. Möjligen kan du gripas för förargelseväckande beteende. Men du kan aldrig bära ansvaret för att någon tafsar eller på annat sätt våldför sig på dig och din kropp!
Låt oss nu innerligt hoppas att de samtal i media, på arbetsplatser, inom organisationer, hemma vid köksborden och överallt annars där de uppstår och behövs, leder till förändrade beteenden. Och att samtalen aldrig upphör. Debatt och diskussion kring frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män och respekt för alla människors lika värde måste alltid pågå för att inte glömmas bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)