Idag har Pridefestivalen startat i Stockholm. Nordens största faktiskt och idag betraktad som en av sommarens riktiga folkfester i huvudstaden. Synen på homosexualitet har förändrats och särskilt yngre personer funderar sällan kring vilken sexuell läggning kompisarna har.
Men det betyder inte är hbt-personers liv är problemfritt. Långt därifrån. Inte ens i Sverige. Vi vill ju gärna tro att vi är mer fördomsfria än många andra länders medborgare. Och beroende på vilka vi jämför oss med så ligger det en sanning i det. Åtminstone om man ser på den lagstiftning som vår riksdag beslutat om.
I samband med Pridefestivalen lyfts debatten i flera media om läget för hbt-personer både här och på andra håll. På DN-debatt skriver diskrimineringsombudsmannen Katri Linna om hur diskriminerande strukturer i vården fråntar hbt-personer rätten till vård på lika villkor. På nyhetsplats i samma tidning återfinns rubriken "Våld i hemmet vanligt för unga hbt-personer" (länk saknas).
I Aftonbladet beskriver Val Kalende om hur hon riskerar döden för sin sexualitet i hemlandet Uganda. Och i Expressen berättar Johanna Koljonen om hot och attentat mot Prideparaden i Helsingfors för några veckor sedan.
Roligare att läsa är berättelsen om RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) och dess utveckling och vad organisationen och dess företrädare betytt och fortfarande betyder. Martin Andreasson, som intervjuas i DN-artikeln, är folkpartist och en av de personer som lärt mig mycket om villkoren för hbt-personer i vårt samhälle. Som riksdagsledamot åren 2002-06 var jag medlem i riksdagens HBT-nätverk, där Martin dessutom var ordförande.
Själv bloggade jag för någon vecka sedan om att Folkpartiet i Linköping vill att alla äldreboenden ska hbt-certifierad personal.
