Folkpartiet och arbetsrätten

Inför höstens landsmöte i Folkpartiet har en arbetsgrupp jobbat fram ett förslag till moderniserad svensk arbetsmarknadsmodell. Debatten på förra landsmötet för två år sedan var ganska het. Några ville göra små förändringar medan andra ville gå hårdare fram.
Det förslag som nu presenterats tillgodoser definitivt de förstnämnda. Själv finns jag någonstans mittemellan. Att vara liberal är att vara kluven som bekant.

Som så ofta när det gäller bedömningen av hur lagar fungerar så är det dess tillämpning, som blir underlag för samhällsdebatten. Det gäller också arbetsrätten och då framförallt LAS (Lagen om anställningsskydd) men också MBL (Medbestämmandelagen). Syftet med båda lagarna är gott och sunt. Om alla frågor rörande anställningstrygghet och inflytande endast regleras i kollektivavtal skulle det betyda ett svagt skydd för de som jobbar i företag utan kollektivavtal. Som liberal anser jag att företag inte ska tvingas att teckna avtal och likaså att anställda inte ska tvingas till fackligt medlemsskap. Den s.k. negativa föreningsrätten är en mänsklig rättighet. Den ska vi slå vakt om.

Precis som all annan lagstiftning som tolkas av dem som har att tillämpa dem så blir verkligheten inte alltid vad lagstiftaren avsett. På arbetsrättens område är det extra känsligt eftersom det hela tiden är två parter med - oftast - motstridiga intressen som tolkar och tillämpar. Därför är det viktigt att balansen i styrkeförhållandet mellan parterna upprätthålls.

Ett område, där definitivt balansen saknas, är den del av arbetsrätten som handlar om konflikträtten. Att facket kan tvinga ett företag i konkurs för att företagaren - ofta i samförstånd med sina anställda - inte tecknar kollektivavtal är helt förkastligt. Det finns exempel på där fackliga organisationer i sympati med den berörda organisationen blockerat varutransporter och på annat sätt omöjliggjort för arbetsplatsen att utföra sina åtaganden mot kunderna, vilket lett till konkurs. Detta är ovärdigt ett modernt samhälle, där parterna givits ansvar att lösa arbetsmarknadens frågor.

Mot den bakgrunden tycker jag att folkpartirapporten är för försiktig i förslaget kring proportionalitet i stridsåtgärder.