Avlyssning och kontroller - och ändå händer det, som inte ska hända

På juldagen hände det som inte borde kunna hända. På ett flyg mellan Amsterdam och Detroit hade en terrrorist utrustad med sprängämnen lyckats komma ombord. Här har vi alla, som flugit de senaste åtta åren, kontrollerats och kontrollerats igen. För att inte tala om de begränsningar kring vad vi får ha i handbagaget. Det mesta, som flyter, tycks vara möjligt att göra sprängämne av sedan man kommit ombord.

Jag menar inte att raljera över att flygsäkerheten skärpts i en värld där terrorhot är en realitet. Vad jag vill uppmärksamma är att vi inte ska tro att vi är totalt säkra, att aldrig något kan hända. Läs gärna Peter Wolodarskis ledare i söndagens DN "00-talet i retur". Den beskriver utomordentligt väl hur lätt det är att invagga oss människor i en falsk trygghet.

Jag ser vissa paralleller till debatten om kameraövervakning ur ett trygghetsperspektiv. Om det bara finns övervakningskameror vid skolor, på bussar/spårvagnar och på gator och torg förväntas allmänheten känna sig trygg. Det är argumenteringen från kameraförespråkarna.
Jag har skrivit om detta tidigare bland annat när BRÅ presenterade en undersökning i höstas.
Det samhället vinner med kameraövervakning är att när ett brott redan begåtts, så kan en kamerabild göra det lättare och snabbare att få tag i brottslingen. Och det är naturligtvis ingen nackdel, tvärtom. Men det ökar inte tryggheten för folk i allmänhet.