I dagens ÖstgötaCorrespondenten beskriver Carina Mattson under Ordet fritt hur hon upplevt att samhället blundar för att ensamkommande barn försvinner. En av Carinas 16-åriga elever, som är ett ensamkommande barn, kom en dag inte till skolan. Och inte heller de följande dagarna. Det gick veckor och nu månader. Svaren från polis och andra myndigheter har mest varit ett konstaterande att ja, de (dvs de ensamkommande barnen) försvinner ju allt emellanåt.
Carina jämför med hur samhällsapparaten drar igång - med rätta - när en "vanlig" 16-åring försvinner.
Det är lätt att instämma med Carina besvikelse över MyndighetsSverige i denna situation. Är det så vi ska ha det? Svaret bör vara ett självklart Nej. Regeringen har givit Barnombudsmannen (BO) i uppdrag att ta reda på varför ensamkommande barn försvinner. Det är bra. Tyvärr förväntas svaret förrän mitten av december nästa år. Hur många hinner försvinna och lämnas åt sitt öde av svenska myndigheter fram till dess?
Ensamkommande barn under 18 år ska bo i familjehem eller HVB-hem (Hem för vård och boende). Jag hör ibland människor säga att dessa ungdomar, som har klarat av den långa och svåra flykten från t ex Afghanistan till vårt land, nog kan klara sig själva här också. De anses starka. Och så kan det vara åtminstone för en del av dem. Men traumatiska upplevelser kan göra sig påminda när den unge väl kommit till målet. För alla gäller också att komma in i det nya hemlandets förutsättningar, lära sig språket, gå i skolan, välja sin framtid med jobb och studier och - förhoppningsvis - nya vänner. Då behöver även en 16-åring som klarat en flykt ensam en familj och eller ett annat boende med människor runtom som bryr sig. Därför är det oroande att Regeringen nu aviserar andra ekonomiska förutsättningar för kommunerna avseende boende för dessa barn och ungdomar. Att effektivisera system är aldrig fel. Men om det i detta fall betyder mindre tillgång till personal för ensamkommande barn med behov av trygghet då är förslaget feltänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar