Skolinspektionens granskning av vilket stöd grundskoleelever med funktionsnedsättning får för att få en god en kvalité i undervisningen är nedslående. Rapporten visar att många lärare inte vet hur man lär ut till elever med handikapp. Man saknar också kunskap om hur handikappet påverkar elevens inlärning. Särskilt belyser rapporten hur elever med syn- resp hörselnedsättning samt rörelsehinder får adekvat stöd.
Slutsatsen från Skolinspektionen är att lärarna behöver specialutbildning för att kunna ge dessa elever rätt stöd. Bristen finns också i hur skolorna hanterar elevens rätt till ett åtgärdsprogram. Vissa skolor upprättar inte ett sådant program trots att rektor har ett ansvar för att så sker, när en elev konstaterats vara i behov av särskilt stöd i undervisningen.
Detta förfaringssätt är naturligtvis helt förkastligt. Föräldrar ska inte behöva slåss för att deras barn får ett program med ett innehåll som gör att barnet klarar sin skolgång! Jag vet att många lärare gör ett fantastiskt arbete även med de elever som behöver extra stöd på grund av funktionsnedsättning eller av sociala skäl. Tyvärr får dessa lärare inte alltid uppbackning av sin skolledning. Man blir den besvärlige, som ständigt påtalar behov av resurser. Och rektorernas vardag handlar i många kommuner främst om att hålla budget.
Kommunaliseringen av skolan blev det misstag, som Allianspartierna varnade för att det skulle bli. Kommunernas ekonomi är olika, vilket leder till att skolan inte blir likvärdig i landet. Många kommunpolitiker prioriterar inte kärnverksamheterna, där skolan ingår, i så hög grad som man bör göra, vilket har lett till en utarmning av resurser.
Som väl är genomför nu utbildningsminister Jan Björklund (FP) den ena reformen efter den andra för en skola, där alla elever ges förutsättningar för en god start i livet. Sträckan från beslut om förändring till resultat för den enskilde eleven är dock lång, av naturliga skäl. Under tiden måste en skärpning ske, varefter brister upptäcks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar