Dagen efter

Morgon den 9 november. Dagen efter. Känns som en rejäl baksmälla. Luften har gått ur. Frågan "hur kunde det sluta så här" kanske dock egentligen inte skulle behöva ställas. För det har ju varit jämnt med övervikt ibland för Clinton ibland för Trump.
En orsak till opinionsinstitutens missar (om det nu är så att de missat) är sannolikt att de som tänkt rösta på Trump inte velat säga det eftersom det känts "fel". Sådant har vi upplevt i Sverige också tex kring Junilistan i EU-val och SD i riksdagsval.

Jag länkar inte just nu trots att snabba analyser finns i mängder i alla media. Vill gärna ta del av de analyser som småningom utkristalliseras när de första chockvågorna lagt sig. Och jag vill fundera på och försöka förstå hur folk tänkt. På vad sätt kan USA bli ett bättre land att leva i med protektionism, med nedrustning av den lilla sjukförsäkring som Obama lyckades genomföra, med Trumps syn på invandring, mur mot Mexiko, med kvinnoförakt mm mm??

Samma tendenser ses i Europa inkl Sverige. Brexit i Storbritannien var ett resultat av liknande strömningar. Folket mot etablissemanget, sägs det. Inte heller i Europa är det lätt att se vad som skulle bli bättre om sådana krafter mobiliseras.

Hillary Clinton måste känna en oerhörd besvikelse. Så mycket engagemang, så mycket bättre politik, så många förväntningar från oss kvinnor över hela världen på att hon skulle lyckas spränga det beryktade glastaket. Någon mer presidentkampanj för hennes del blir det sannolikt inte. Michele Obama lär ha sagt att hon aldrig kommer att kandidera i presidentval. Kanske hon ändrar sig till nästa gång.

Fråga om kandidaternas ålder typiskt svensk

Allt i media handlar just nu om det förestående presidentvalet i USA. Ganska självklart eftersom USA är den stormakt den är. Amerikanska presidentval är alltid viktiga för omvärlden. Och denna gång mer än vanligt beroende på de båda kandidaterna och den märkliga valkampanjen. Om detta skrev jag häromdagen http://linneadarell.blogspot.se/2016/10/usa-valkampanj-eller-uppmuntran-till.html

När jag sett på svensk TV de senaste dagarna förstår jag att det är journalisternas "julafton" med att ständigt få inspiration till nya frågeställningar.   

Häromkvällen ställdes den fråga som jag tror bara skulle ställas av en svensk journalist. "Hur orkar de? De är ju inte purunga precis." Frågan gällde förstås de "gamla" kandidaterna Hillery Clinton, 69 och Donald Trump, 70 år.  I vårt land ska orken att arbeta ta slut vid pensionsålderns inträdande som idag varierar som längst till 67.
Således är det helt naturligt för en svensk, själv ung, journalist att ställa en sådan fråga.

Läsning ger vingar

Det är långt ifrån varje dag jag håller med Östgöta Correspondentens politiska redaktör Christian Dahlgren i hans ledare. Men idag instämmer jag i Dahlgrens "Läsning ger vingar". Jag instämmer så mycket att jag använder rubriken själv.

Det är bra att nyttan och glädjen med bokläsning uppmärksammas. Det har alltför länge betraktats som lite mossigt. Moderna människor hittar kunskap på nätet. Men bokläsning ger inte bara kunskap även om det inte är oväsentligt. Bokläsning ger bildning, upplevelser och glädje. Och för barn är bokläsning också vägen att bygga ett gott ordförråd.

Jag har många gånger tyckt synd om dagens barn och unga som sällan får uppleva - och förstå - värdet av att få en bok. Själv kan jag fortfarande uppleva minnet av känslan när jag som barn fick en  bok till jul eller födelsedag. Känslan att få upptäcka ett nytt innehåll. Faktiskt en lyckoupplevelse! Än idag känner jag glädje och tillfredsställelse att gå runt i en bokhandel eller på ett bibliotek. Och jag missar inte ett tillfälle att tillbringa väntetid i PocketSHOP på Stockholms central. Oftast kommer jag därifrån med en liten påse böcker.

Även paketen från bokklubben känns som julafton. Just nu har jag läst två mycket olika böcker men båda fantastiskt bra. Den ena är "Riktiga Elsie" av Elsie Johansson. Jag har läst om henne tidigare men inte något av henne. "Riktiga Elsie" är hennes senaste bok och handlar om hennes liv och vägen till författarskapet. Hon är född 1931 och boken är verkligen en historielektion i hur det var att leva i det gamla Fattig-Sverige. Kan rekommenderas!

Den andra boken jag hunnit med på sistone är "Skotten i Köpenhamn" av Niklas Orrenius. Ett reportage om konstnären Lars Wilks, om yttrandefrihet och om att leva under hot. Men också så mycket mer. Orrenius beskrivning av de delar av dagens samhällsföreteelser med det råa våldet, med extremism, nationalism och rasism är både skrämmande och värdefull. Vi behöver som medborgare den kunskapen för att bidra till att den delen av samhällsutvecklingen bryts. Såg att Niklas Orrenius är nominerad till Stora Journalistpriset som Årets röst. En mycket lämplig nominering. Hoppas han får utmärkelsen.