Beroendevård

På DN-Debatt idag skriver regeringens utredare Gerhard Larsson om oacceptabla brister i missbrukarvården. Larsson jobbar nu med en samlad översyn av den svenska missbruks- och beroendevården. Han har hittills funnit att verksamheten har låg prioritet hos sjukvård och socialtjänst, att bemötandet i vården brister, att det finns en otydlig ansvarsfördelning mellan kommunerna och landstingen och att det finns brister rörande tvångsvården.
Som konsekvens av brister i ansvarsfördelning mellan huvudmännen har Larsson funnit att den som är i behov av vård inte får den medan vederbörande är motiverad att bryta sitt missbruk.

Att det krävs motivation för att bryta ett beroende är ingen ny upptäckt. Tänk bara på hur svårt det är att sluta röka även för en måttlighetsrökare. Än värre är det naturligtvis att bryta ett stort beroende av alkohol, narkotika eller tabletter.

Av en tillfällighet sammanföll dagens artikel med ett besök på Beroendekliniken i Linköping, som jag planerat tillsammans med två partikollegor från landstinget. Här jobbar socialtjänst och sjukvård hand-i-hand sedan ett antal år tillbaka. Linköping har t o m kommit så långt att den beroende kan få vård och behandling utan att behöva vänta på utredning och biståndsbeslut.

Jag påstår inte att Linköping inte har några av de problem Gerhard Larsson lyfter i sin artikel. Men jag kan med gott samvete påstå att i Linköping finns goda möjligheter att få vård och behandling för sitt missbruk när man är starkt motiverad.