söndag 6 december 2015

Vad driver svenska flickor till IS?

Olika media (Corren, DN) berättar idag om en svensk gymnasiestuderande flicka, som rymt hemifrån i veckan, för att ansluta sig till IS. Flickan är, enligt media, född och uppvuxen i Sverige. Efter anmälan från föräldrarna blev hon efterlyst och är nu gripen i Österrike.

Man kan uppröras över att svenskar av båda könen söker sig till en terrororganisation som IS. Men den viktigaste frågan bör vara: VARFÖR? Vad är det som lockar? Vilka livsmål har dessa ungdomar och vilken samhällsutveckling vill de bidra till? Ytterst handlar det ju om ställningstagande för ett samhälle som ingen som växt upp i en demokrati skulle kunna tänka sig att leva i. Och än mer förvånar det mig att ett antal svenska flickor är beredda att slåss för den typ av stat som IS företräder. Av alla förlorare i Islamiska statens samhälle så är ju kvinnorna de mest drabbade!

Vad händer nu efter gripandet? Vem/vilka kan övertyga flickan om att hon valt fel väg? Varken polis eller socialtjänst kan förväntas klara det. Och i tonåren brukar inte föräldrar vara de vuxna som ungdomarna lyssnar mest på. Förhoppningsvis återvänder hon till sina gymnasiestudier. Med en klok skolledning och engagerade ämneslärare kan diskussionerna om samhällsutvecklingen i världen leda till att både denna flicka och andra elever inser att framtiden ligger inte i att förverkliga de budskap som IS förmedlar.

fredag 4 december 2015

Stäng inte Öresundsbron!

Att Sveriges regering tappat greppet om hur möta den stora flyktinginströmningen har stått klart en tid. Men att den blivit så desperat att man på fullt allvar vill skaffa sig ett snabbspår i lagstiftningen som ger möjlighet att stänga Öresundsbron om inte flyktingströmmen minskar med de åtgärder som redan föreslagits är ofattbart. Navet i Malmö-Köpenhamnregionen sen länge och pendlingsväg för tusentals människor dagligen! Läs kommentar i dagens Aftonbladet.

Utöver den dagliga arbetspendlingen finns det en mängd andra argument mot en stängning av bron. Kostnader för alla privatpersoner som drabbas, för näringslivet inkl trafikföretagen för att nämna några av de omedelbart negativa effekterna. Och de öppna gränserna inom EU och rätten för människor att ta sig till ett land för att söka asyl. Även om flera andra EU-länder har brustit och brister fortfarande genom taggtrådsstängel och andra hinder så är det inget skäl för Sveriges regering att fullständigt "tappa huvudet". Fler länkar http://www.di.se/artiklar/2015/12/3/regeringen-redo-stanga-oresundsbron/ och http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-vill-stanga-oresundsbron/.

Dessutom äger inte Sverige ensamt Öresundsbron! Jag antar att den svenska regeringen inte har fått klartecken från den andra ägaren Danmark.

Med all respekt för att höstens situation inneburit och innebär fortfarande stora påfrestningar för det svenska samhället bör vi som medborgare kunna förvänta oss att regeringen håller huvudet så kallt att man inte på fullt allvar är beredd att besluta om isolering mot omvärlden. Argumentet att tydliggöra för övriga EU-länder att Sverige inte kan ta emot fler känns som en bortförklaring. Nog har väl det budskapet gått fram de senaste veckorna!

torsdag 3 december 2015

3 december - Internationella funktionshinderdagen: ointressant för media?

År 1992 beslutade FN:s generalförsamling att inrätta den Internationella funktionshinderdagen (eller handikappdagen, som var dåtidens vokabulär) för att främja förståelsen i världen för människor som lever med olika funktionsnedsättningar. Självfallet var också tanken att levnadsvillkoren skulle förbättras. I tjugofyra år har dagen uppmärksammats den 3 december. Så borde ske även idag men hur är det egentligen?

Jag roade mig med att granska vilken uppmärksamhet dagen får i media idag. Väldigt ovetenskapligt i och för sig och väldigt få tidningar. Men ändå. Hittade 0 (!) artiklar. Kan det bero på att så mycket annat - flyktingfrågan framförallt - har större dignitet i medias nyhetsbevakning? Jag skulle kunnat tro det om jag hade hittat ett antal artiklar och reportage från tidigare år kring Internationella funktionshinderdagen. Jag hittade en från förra året. Övriga två som härrörde sig från 2012!

Så det där med att främja förståelse och belysa levnadsvillkoren får uppenbarligen skötas av funktionshinderorganisationerna och andra mer engagerade i detta välfärdsområde. Och så sker också. När jag googlar hittar jag aktiviteter. Och hittar faktiskt en tidning som dagen till ära har en gästkrönikör som uppmärksammar funktionshinderområdet. Tidningen är NU. Och krönikören är Lise Lidbäck. Tyvärr finns inte krönikan i digitalform. Men skaffa gärna pappersupplagan.

Det finns ljuspunkter som redovisas inför den här dagen ändå. Ett exempel är den statliga Demokratiutredningen med Olle Wästberg som ordförande som nyligen presenterade ett förslag om hur inflytandet för personer med funktionsnedsättning kan förbättras ur ett demokratiperspektiv. Svaret är: extra tid för personlig assistans ska kunna beviljas för politiska uppdrag. Läs Assistanskolls intervju med Olle Wästberg.

Nätverket Funktionella Liberaler, där jag själv ingår i nätverksstyrelsen, ger en beskrivning av vardagen för personer med funktionsnedsättning i världen, i ett inlägg på Facebook.

Ett år kvar till Internationella funktionshinderdagen 2016. Vi som känner till dagen och tycker att den är värd att uppmärksammas har ett uppdrag. Inte bara att fortsätta arbetet för bättre levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning bland annat kring ökad tillgänglighet i samhällets olika delar utan att också lyfta frågorna till offentlighetens ljus.

onsdag 2 december 2015

Den nya "kommunpolisen"

För två dagar sen (30/11-15) skrev jag att Polisen sannolikt behöver en större budget.  Igår i bland annat SVT säger rikspolischefen Dan Eliasson, när han var kallad till riksdagens justitieutskott, att det sannolikt behövs uppåt 1000 nya poliser för att klara alla nya åtaganden. Dock nämner han inte det jag förespråkade nämligen ett utökat lokalt polisarbete i form av närpoliser.

I gårdagens ÖstgötaCorresponden (1/12-15) beskriver företrädare för Polisfacket hur bekymmersam situationen är. Till stora delar beroende på omorganisationen till en polismyndighet för hela landet men också i jämförelse med hur arbetsuppgifter förändrats. T ex är gatulangningsgruppen i Östergötland med sju specialkunniga poliser rörande narkotika nu nedlagd. I stället förväntas alla poliser i yttre tjänst arbeta mot narkotika.

Känns mycket märkligt ur ett medborgarperspektiv.Något som borde vara prio ett i polisens lokala arbete så är det att ha kompetens för och tid till narkotikaspaning. Och att i samverkan med övriga samhällsaktörer hinna jobba förebyggande.

I Correns artikel beskrivs att vid närpolisens nedläggning år 2011 fanns 25 närpoliser bara i Linköping. De nya områdespoliserna blir 15 och då ska de också hinna tjänstgöra i Kisa och Åtvidaberg. Färre jämfört med för 5 år sen ska dessutom ses mot att stan växt och fortsätter att växa. Som kommunalråd påtalade jag ofta att med en växande stad(befolkning) följer även viss ökning av sociala problem bl a narkotikaproblem. Det verkar inte ledande personer inom polisen ta hänsyn vid planering och dimensionering.

I nämnda Corre-artikel finns en intervju med den nya "kommunpolisen". D v s en polis som blir bryggan mellan polisen och civilsamhället. Uppdraget är att knyta kontakter och relationer med politiker, tjänstemän, skolföreträdare, föreningar och andra för att höra vad de önskar få polisens hjälp med. Det är en viktig uppgift och sådana kontakter t o m formaliserade sådana har funnits ganska länge i Linköping s.k. samverkansöverenskommelser. Detta arbetssätt har varit framgångsrikt att i viss mån stärka tryggheten för kommuninvånarna. Men det kan aldrig ersätta närpolisen, personen som med områdeskännedom och engagemang för sitt område, möter de boende i alla åldrar och skapar förtroende. Polisen blir en tillgång i vardagen för medborgarna och inte bara någon som tillkallas när brott begås. Jag kan bara upprepa "hellre människoögon än kamera- och drönarögon" för att skapa trygga miljöer.

måndag 30 november 2015

Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle

Mer kameraövervakning att vänta. Så lyder en rubrik i Östgöta Correspondenten idag (30 november -15). Tyvärr saknas artikeln digitalt. Kan läsas i Metro 29/11-15. Artiklarna handlar alltså om ett regeringsbeslut i torsdags att låta utreda möjligheter till än mer kameraövervakning än som redan idag är tillåtet. Med hänvisning till hot mot flyktingboenden, redaktioner och lokaler för olika trossamfund vill regeringen se över möjligheter till såväl kameraövervakning som övervakning med hjälp av drönare. Visserligen annonserar justitieminister Morgan Johansson viss tveksamhet mot övervakning via drönare. Johansson ser risker med övervakning av enskilda människor, in i deras bostäder och privata utrymmen.
Även kameraövervakning på skolor och arbetsplatser ska utredas.  

Med all respekt för att hot, bränder och annan förstörelse som skapar oro och otrygghet framförallt hos dem som är direkt berörda men också hos den breda allmänheten så måste jag ställa frågan: Är det än mer kameraövervakning med åtföljande ökade risker för kränkning av individens personliga integritet, som är svaret och lösningen? Visserligen är justitieministern ärlig nog att säga att det är framförallt underlättandet av uppklarning av brott som är målet med den eventuellt ökade kameraövervakningen. Inte endast avskräckningseffekt. För någon sådan har ju inte visat sig finnas eller åtminstone inte i sådan omfattning att det är befogat med utökade övervakningsmöjligheter av det här slaget. En del läsvärda rapporter i ämnet finns hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bl a en första delrapport från juni 2014 kring ökad kameraövervakning i Stockholm.

Det har funnits och finns flera statliga utredningar rörande integritetsområdet. Och nu tydligen ytterligare en. Var finns debatten kring värdet av att skydda den personliga integriteten i övervakningssammanhang? Och debatten om vilka åtgärder som skapar trygghet i samhället?
En uppblossande debatt sker emellanåt kring datalagringsdirektivet men i övrigt?

Men, invänder en del, folk vill ju ha kameror! Som man frågar får man svar, heter det. Om frågan ställdes "fler kameror eller fler närpoliser på stan och i bostadsområden" blir säkert svaret "fler närpoliser". Levande människor som känner sina områden och människorna som vistas där och som jobbar förebyggande tillsammans andra aktörer som föreningslivet, skolan, socialtjänsten m fl. Det har funnits sådan verksamhet inom svensk polis. Avvecklingen av detta arbetssätt skedde inte för att det var resultatlöst eller visade stora brister utan för att polisen successivt fått alltmer att göra. Då räckte inte bemanningen till för att ha lokal polis i den omfattningen.

I den ovan nämnda BRÅ-rapporten framgår att polisen lägger idag en del arbete på att studera kamerabilder i samband med brottsutredningar men att det är ganska ineffektivt. Då tänker jag så här: I stället för att redan hårt pressade poliser ägnar tid åt att försöka tyda dåliga kamerabilder vid brottsutredande skulle den tiden kunna användas till att synas ute bland människor och på så sätt jobba förebyggande. Samhällets kostnader för utredningar om möjliga ökade övervakningsmodeller, kameror, tillståndsgivning för att få nyttja dem, mm administrativt arbete i dessa sammanhang kunde också istället nyttjas till fler poliser. Men inte heller det räcker troligen i den värld vi lever i. Och då är min slutsats att allas vår trygghet är värd en större budget. Hellre människoögon än kamera- och drönarögon när trygghet ska skapas i vårt samhälle.

söndag 29 november 2015

Livezilor, Bukarest - Expressen idag

Ett skrämmande reportage av Magda Gad (text) och Christoffer Hjalmarsson (foto) om bostadsområdet Livezilor, Bukarest i Rumänien. Fattigdom, droger, brottslighet, arbetslöshet, socialt utanförskap utan dess like. Och mitt i allt detta elände - barn i alla åldrar. Barn som ser sina föräldrar och deras vänner dagligen droga sig. Självklart ingen ordnad skolgång för dessa barn. Och om några skulle gå i skolan, som är gratis, så hur och var ska de kunna läsa läxor och göra andra förberedelser för att ha nytta av sin skolgång? T ex få sova ordentligt, få mat på bestämda tider. Ja, allt det som i ett normalt fungerande samhälle anses vara en förutsättning för en god uppväxt.

Reportaget berättar att ca 1 miljon människor bor i getton i Rumänien och många är romer. Men den gemensamma nämnare i Livezilor är inte främst etnicitet utan socialt utanförskap. Och ett utanförskap som ingen tror sig kunna lämna genom arbete och försörjning. Livezilor lämnar man bara genom döden. Och de som bor där betraktas - av sig själva och av omgivningen - som levande döda.

Elena, 78 år, bor kvar i den arbetarbostad hon haft sen länge. Under Ceausescu-tiden var det ordning och reda, säger Elena. Då växte det rosor mellan husen. Nu bor bara socialt utslagna i området. Själv väntar hon bara på döden, som hon har förberett väl. Kista och de kläder hon vill begravas i finns framme i lägenheten.

Med den jämförelsen som Elena gör är det lätt att tycka att det var bättre under kommunisttiden.
Men det rumänska folket levde under en enorm ofrihet som alltid i diktaturländer. När kommunismen föll runt om i Östeuropa trodde åtminstone omvärlden att folk skulle få det bättre. Och det har man också fått men det finns också delar av bl a Rumänien där benämningen "helvetesgränd" är befogad.

Medlemskapet i EU skulle bidra till ett bättre liv för landets alla medborgare. Och så kunde det ha blivit  om landet använt de ekonomiska möjligheter som medlemskapet medförde. Att regeringen inte gjort så har blivit uppenbart för omvärlden när EU-migranterna (tiggarna) började dyka upp på gatorna i svenska städer. I dagens reportage i Expressen beskrivs att många invånare i Livezilor reser ut bland annat till Sverige för att tigga eller stjäla. Jag hoppas att denna beskrivning inte leder till än mer hot mot rumänska EU-migranter i Sverige. Att människor tigger väcker oftast medlidande men att de medvetet stjäl väcker naturligtvis bara antipati. De svenskar som redan anser att EU-migranterna "bara är här för att stjäla" får tyvärr viss bekräftelse på sin uppfattning. Att både stöld och tiggeri i dessa fall har samma orsaker förbättrar inte situationen.

Sverige har genom både förra och nuvarande regering försökt förmå den rumänska regeringen att minska den sociala utsattheten för de medborgare som lever i misär. Hjälporganisationer som Hjärta till Hjärta, Röda Korset m fl gör ett fantastiskt arbete med de viktigaste delarna nämligen arbete för de vuxna och skolgång för barnen. Men det tar tid för det finns så många områden och så många medborgare som behöver "lyft-hjälp". Och inte bara i Rumänien. Vi ska påminna oss om att de organisationer som framgångsrikt bedriver hjälpverksamhet i Rumänien också gör det i andra länder med likartad social misär för många av sina medborgare.







måndag 23 november 2015

Namnbytet

Efter tjugofem år som Folkpartiet Liberalerna heter partiet sen igår Liberalerna. "Vi ska heta det vi är" sa Jan Björklund. Det var ju tanken när ordet Liberalerna lades till för tjugofem år sen. Men inte ens partiet självt fullföljde den tanken utan fortsatte oftast att skriva och tala bara om "Folkpartiet". 

Det sägs att namnet Liberalerna förpliktigar till mer frihetlig politik. Liberalism är enligt Nationalencyklopedin en samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Så är det förstås. Men då behövs också "den enskilda människans frihet" närmare definieras. Är det som kan tyckas "frihet" alltid verklig frihet för den enskilda människan?
Jag har ofta fått frågan om hur jag och partiet kan förorda en restriktiv alkoholpolitik om vi vill kalla oss liberaler. För mig är svaret enkelt. Vilken frihet har alkoholisten? Och vilken frihet innebär det för dennes slagna barn och partner? Begränsningar kring tillgängligheten av alkohol - och naturligtvis än mer till narkotika - leder till att fler människor kan ha friheten att leva ett värdigt liv.
Och då kommer man in på skillnaden mellan nyliberaler och socialliberaler. Vi som bekänner oss till det sistnämnda begreppet tillämpar devisen "min frihet får aldrig betyda att någon annans frihet inskränks".

Men det finns andra "friheter" att fundera över. Personligen menar jag att partiets politik vad gäller inställningen till övervakning av medborgarna behöver diskuteras. Där har inte den liberala profilen varit den mest framträdande på senare års riksdagsbeslut.

Andra värden som förknippas med begreppet "liberal" är ´human´, tolerant´, ´öppenhet´ m fl likartade. Där känner jag att partiet redan ligger rätt.  Kände dock en besvikelse i helgen när partiledning/-styrelse tvekade kring frågan om permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Ett landsmöte ska besluta om partiets långsiktiga politik. Att partiet vid extrema händelser kan behöva göra avsteg från grundprinciperna i blocköverskridande överenskommelser är något annat.

`Reformvänlig attityd` är ett annat begrepp som förknippas med liberaler. Där lever partiet Liberalerna väl upp till epitetet efter helgens möte. Ny skattepolitik, ny bostadspolitik m fl nytänkanden är exempel på detta.