"Jag vill inte bli glömd"

Så sa strokedrabbade Thomas Eriksson i Göteborg efter att hemtjänsten inte kommit vid flera tillfällen trots uppgjord tid. Enligt programmet Uppdrag Granskning hade Thomas inte heller blivit kontaktad. Kvällens program handlade om dels detta men framförallt att det kommer så många olika personer till samma äldre person.
Problem med antal personer i hemtjänsten är ju långt ifrån ny. Även om just hemtjänsten i detta område, Bergsjön i Göteborg, verkade vara osedvanligt dåligt organiserad, så är det en vanligt återkommande brist.
Och till och från visas lösningar, som i detta program det korta inslaget från Sundsvall. Som tydligen går ut på att ha flera mindre arbetslag och en bättre organisation vid frånvaro. Borde väl vara ganska självklart att kring en person, som behöver mycket hjälp per dygn, bilda ett arbetslag/team. Detta team kan då också ha ansvar för några ytterligare personer i närområdet. Kombinerat med ett effektivt vikariesystem dvs vikarierna ingår i teamet, måste effekten bli att de som kommer är kända av den äldre. Trots att det vid stora omsorgsbehov måste bli ganska många personer totalt som kommer. Arbetstidsregler, fridagar och eventuella sjukdagar, VAB-dagar, semester mm kan ingen planerare bortse ifrån.

Oftast beskrivs bristerna som ett resultat av för lite ekonomiska resurser. Och det kan säkert vara en förklaring i många fall. Men ganska ofta är dålig organisation till följd av dålig och inkompetent ledning orsaken. Och på senare år har bristen på kompetent vårdpersonal blivit ett allt större bekymmer. För få söker vårdutbildningar och många slutar efter en tids anställning. Och tiden då de riktigt stora pensionsavgångarna får genomslag är väldigt nära.

Nu är ju detta inte bara ett bekymmer för hemtjänsten utan inom vårdsektorn i sin helhet precis som inom skolan. Denna verklighet borde föranleda djupa, seriösa diskussioner inom såväl politiken på alla nivåer som inom fackliga organisationer, inom forskningen, bland s.k. utvecklare som det finns ganska gott om inom välfärdsområdena. Sådana diskussioner förekommer också. Men ....

Om detta tänker jag återkomma. När jag var riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet och såg alla välfärdssystem som finns i Sverige, slogs jag ibland av hur de olika systemen nästan kunde motverka inte bara varandra utan även syftet med ett system. Men tiden att utveckla några kloka tankar kring vad som kanske skulle kunna förändras/förbättras fanns sällan. Och jag tror att det är så för många politiker - och andra också för den delen - att dagsproblemen pockar på och måste lösas.

Människans bästa vän

Idag fyller vår westie 7 år. Louie föddes några veckor efter att vår förra hund, också en westie, hastigt gått bort. En stor sorg förbyttes successivt till glädje när Louie, 8 veckor gammal, flyttade hem till oss.  GRATTIS på födelsedagen!

Ett annat minst lika viktigt perspektiv på flyktingkatastrofen

Detta perspektiv synliggör DHRs ordförande i nedanstående blogg inlägg den 4 september. Bra Rasmus!

Flyktingkatastrofen angår även DHR! Vi har en viktig roll i samhällsdebatten.

European Disability Forum (EDF) har sänt ett öppet brev till Europeiska rådets ordförande  Donald Tusk, Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Europaparlamentets ordförande, Martin Schultz och EU-kommissionären med ansvar för migration, inrikesfrågor och medborgarskap, Dimitris Avramopoulos. I brevet riktar sig EDF till EU:s institutioner i ett försök att trycka på för ett upprättande av en omfattande och MR-baserad migrationspolicy. EDF kräver att EU svarar på den uppkomna situationen på ett humant vis, tillgodoser behoven och säkerställer säkerheten för familjer, människor med funktionsnnedsättningar och ensamkommande flyktingbarn. EDF menar att dessa individer nu blir behandlade på ett oförsvarligt vis. Brevet avslutas med att EDF kräver att "EU gemensamt och kraftfullt agerar på ett sätt som till fullo reflekterar EU:s värderingar vad gäller mänskliga rättigheter och värdighet".
I förra veckan skickade jag en begäran om att få träffa Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att bland annat diskutera situationen för flyktingar med funktionsnedsättning. Jag tycker att funktionshinderrörelsens perspektiv är viktiga i denna fråga. Vi har en tradition av att jobba för mänskliga rättigheter, debattera i frågor om människosyn och argumentera för det okränkbara och lika människovärdet. Vi måste våga se vår betydelse i viktiga samhällsdebatter. Ingen individ, ingen organisation eller makthavare bör känna sig oberörd eller undantagen i fråga om människovärde och mänskliga rättigheter. Det är det ena.
Det andra är att frågan i allra högsta grad också gäller personer med funktionsnedsättning. Vi vet att personer med funktionsnedsättning är bland de mest utsatta i världen. Vi vet att personer med funktionsnedsättning också i krissituationer är de mest utsatta. Det handlar både om att tillgodose behoven för en dräglig tillvaro där man befinner sig på flykt men dessförinnan handlar det om att överleva färden.
Jag välkomnar EDF:s initiativ och uppmaning till EU i debatten om flyktingkatastrofen och hoppas att den nordiska funktionshinderrörelsen kan verka i samma anda. 

Säg ifrån!

Mycket skrivs och säga i media kring situationen för flyktingarna som kommit och kommer till Europa och manifestationer hålls i syfte att visa solidaritet. Och det är bra. Men allra viktigast är ändå att diskutera hur vi möter och bemöter de fördomar och rent hat som också är en del av debatten just nu.
Peter Wolodarski har också denna söndag en angelägen artikel på detta tema. Läs och reflektera!

Läs gärna också min kommentar på FB https://www.facebook.com/linnea.darell?fref=nf&pnref=story.

Europa måste ta sitt ansvar

Idag skriver Reza Zarenoe (FP) i en debattartikel "Tystnaden och förnekandet inför flyktingkatastrofen är av samma slag som under nazisttiden. Europa måste ta sitt ansvar." En utmärkt artikel som jag rekommenderar för läsning. Innehållet manar verkligen till eftertanke. Zarenoe påminner om hur människor efter Förintelsen försvarade sig med att de inte visste vad som skedde. När dagens händelser om 50 år är historia vill vi då vara de som inte visste, inte såg? Eller vill vi vara de som valde att gå på samma spår som Raoul Wallenberg?

Som jag ser det borde svaret vara enkelt. Vi ser och vi gör något! År 2015 kan ingen i Europa undgå att förstå vad som sker. Och ingen borde förneka att det är den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget med 60 miljoner människor på flykt i världen. Och att detta faktum kräver engagemang och handling av EUs samtliga länder!

Idag tycks dock insikten om behovet av att öppna Europa vara något större än igår om man får tro mediarapporteringen. Bilden på en treårig drunknad pojke som flöt upp på en strand i Turkiet har förhoppningsvis gripit tag om åtminstone några av Europas ledare. Om insikten följs av handling så hade kanske den lilla pojkens död en mening.

SVT:s olika program igår om flyktingkatastrofen var sakliga och nödvändiga som information. Men ansvarig ministers ständiga upprepande av att Sverige ställer upp tillsammans med Tyskland räcker inte. Det är bra att så sker. Men hur pådrivande är Sverige i Europasamarbetet? Nog hörs väl Angela Merkel betydligt mer. Låt vara att Tyskland är en mycket större och "tyngre" EU-medlem. Men ändå.

Ser att Aftonbladet "avslöjar" att Löfven och Merkel ska träffas på tisdag för gemensam diskussion om flyktingkatastrofen. På tisdag! Idag är det fredag Till dess har ytterligare tiotusentals människor tvingats till desperata flyktvägar med lidande och död som följd.

På en järnvägsstation

Stod tidigare idag på en av Stockholms centrals perronger och väntade på tåget till Linköping. Det var i rusningstid när alla var på väg hem från jobb och skolor. Hyggligt välklädda människor med mobiltelefoner av senaste snitt. För min inre syn såg jag TV-bilderna från en annan järnvägsstation.Nämligen Budapest. Enda likheten är att det är många människor och att de är på väg någonstans. Men inte hem. För deras hem finns inte längre. Och drömmen om ett nytt hem tycks grusas mer för var dag de väntar.
När jag kommer hem och ser kvällens nyheter hör jag SD:s partiledare säga att Sverige och Europa har inte råd att erbjuda ett nytt hem till de som flyr. Att de blir goda skattebetalare så småningom och bidrar till vår välfärd ingår inte i SD:s tankevärld. Skrämmande!

Blå kort till Europa

Ett sådant förslag skriver kolumnisten Barbro Hedvall i dagens Corre om. Blå (EU:s färg) skulle motsvara USAs gamla gröna kort dvs ge möjlighet att från hemlandet ansöka om inresa i ett EU-land. Som Hedvall skriver kan det inte gälla för de som flyr från krigen i bl a Syrien men för många andra som drömmer om ett bättre liv - jag skulle säga att de drömmer om ett liv och en framtid överhuvudtaget.

När jag ser TV-bilderna med flyktingar gående med nedböjda huvuden, med ett barn på ryggen och ett i handen på en grusväg längs Ungerns taggtrådsstängsel, ger det mig bilder från andra världskriget. Då var det också människor på flykt längs vägarna i Europa. Och det var tågtransporter till förintelselägren. Förtvivlade människor med tomma blickar är desamma. Jag skäms. Är det Europa 2015? Och runt om i Europa och även i Sverige växer sympatierna för partier som vill stänga gränserna i än större omfattning. Europa kan inte ta emot alla, säger man. Men det gör vi inte heller. Trots att det nu kommer många så är det bara en bråkdel av alla flyktingar i världen. Den absoluta merparten (miljontals) är antingen internflyktingar dv s kvar i det egna krigshärjade landet eller kvar i närområdena i flyktingsläger.