Åldersdiskrimineringen i arbetslivet måste bort - alla behövs!

År 2009 infördes i Sverige lag mot åldersdiskriminering. Jaa, faktiskt finns en sån lag i Sverige! Det är svårt att tro då åldersdiskrimineringen fortsätter bland annat i arbetslivet. Och det är denna diskriminering som detta blogginlägg kommer att handla om.
Debattartikeln i Aftonbladet idag "Vår bästa tid är nu - men vi är förbannade" borde stämma till eftertanke bland arbetsgivare - och fackliga organisationer. För vilken facklig organisation driver en medlems önskan om att få jobba efter 67? Jag bara undrar. Om det finns sådant exempel så skriv gärna en kommentar på detta inlägg eller på min Facebook-sida.

Jag tror att en av orsakerna till att det fortfarande anses så självklart att en person ska avsluta sitt arbetsliv vid 65 eller senast 67 år är att den traditionella synen på arbete lever så starkt kvar i Sverige. Arbeta måste man göra för sin försörjning. Och när möjligheten till försörjning via pensionen inträffar då kan arbetslivet avslutas.

Och för många människor är detta rätt och naturligt. Och de ska respekteras för sitt val. Pension är en av våra viktigaste välfärdsreformer och ska fortsätta att så vara. Men inom många delar av arbetslivet har förändringar skett. Och likaså beträffande människors hälsa och livsvillkor. Sammantaget betyder det att för många äldre är det inte självklart är sluta sitt aktiva yrkesliv bara för att "pensionsåldern" inträffar.

Alla branscher kan heller inte dras över en kam. I vissa är det inte ens möjligt att arbeta till 65 medan det i andra egentligen inte finns några skäl till "slut-tid". Här finns det mycket att göra ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det borde arbetsgivare och fack ägna mer tid åt i stället för att fortsätta fixera vid åldersgränser.

Vi vet hur svensk ålderspyramid ser ut. För övrigt likadan i stora delar av Europa och övriga världen. Allt färre yrkesaktiva ska försörja alltfler som passerat den magiska gränsen 65/67 år. Höjd pensionsålder diskuteras. Och kommer att behöver genomföras. Minns att när allmän pension infördes 1913 var också då gränsen 65 år. Då levde väldigt få svenskar över den åldern. Idag blir alltfler både 90 och 100 år.
Om valfrihet att jobba så länge varje individ vill och kan, varför då ha en pensionsåldersgräns kanske någon undrar. Jo, det finns säkert en mängd praktiska skäl kopplat till regelverk och styrsystem. Problemet är, som jag ser det, inte åldersgräns för när det är möjligt att ta ut pension utan problemet är bristande valfrihet. Och - inte att förglömma Åldersdiskrimineringen! Vilken ofta inträffar avsevärt tidigare än vid 65.

Ännu ett olagligt polisregister

För ett halvår sen avslöjades att Stockholmspolisen hade ett sk Kvinnoregister. Registret har inneburit att kvinnor som anmält att de blivit misshandlade registrerats med känsliga personuppgifter och i många fall kränkande omdömen. Något som självklart inte är tillåtet. Lika självklart borde vara att svensk polismyndighet vet att sådana register är olagliga. Dessutom borde man ha lärt sig något efter debatten och konsekvenserna efter avslöjandet av Skånepolisens romregister.
Att Stockholmspolisen inte dragit slutsatsen efter detta att inte heller Kvinnoregistret kan vara tillåtet tyder på okunskap kring regelverk rörande integritetsskydd och/eller bristande respekt för medborgarna.

Det nya regeringsuppdraget till Polismyndigheten (som nu är en samlad myndighet) innebär att säkerställa att de anställda som arbetar med personuppgifter känner till vilka lagar som gäller och att lagstiftningen följs. Med tanke på att nuvarande polisdatalag med skärpt innehåll beträffande integritetsskydd, har funnits i tre år (!) så är det ett mycket rimligt krav som ställs. Utbildning i gällande lagstiftning är naturligtvis nödvändig. Jag tror dock att till detta behöver också kopplas ett - låt oss kalla det - värdegrundsarbete rörande attityder inom Polisen. Om de som handlägger respektive beslutar inte är medvetna om varför integritetsskyddet är viktigt så lär nog tyvärr efterföljden av lagstiftningen halta även i fortsättningen.

http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2015/skarp-kritik-mot-polisens-sa-kallade-kvinnoregister/

Personliga ombud - en reform väl värd att bevara och utveckla

Psykiatrin var under många år ett av de mest eftersatta områdena inom såväl sjukvård som socialtjänst. Förbättringar har gjorts under 2000-talet även om mycket återstår. En förbättring som verkligen gjort skillnad för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är införandet av personliga ombud. De är personer som, visserligen kommunanställda, men med en självständig ställning innebärande att de helt arbetar på uppdrag av den individ som behöver det stöd som ombudet kan ge för att göra vardagen hanterbar.
Under min tid som kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnd har jag många gånger fått berättat om vilket fantastiskt stöd personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning får av sitt personliga ombud. Och alltid betonas det förtroende- och tillitsfulla förhållandet som råder mellan ombudet och den enskilde individen.

När regering och riksdag beslutade att införa stödfunktionen personligt ombud inom psykiatrin var utgångspunkten att tillgång till detta stöd inte skulle vara beroende av var i landet d v s vilken kommun den enskilde bor i. Därför finansierade staten - och gör så fortfarande år 2015 - merparten av kostnaderna för personliga ombud. Kommunernas andel är "peanuts" som Börje Pettersson, ordförande i HSO Linköping tillika ordförande i IFS i Linköping skriver i dagens ÖstgötaCorrespondenten. Mot bakgrund av de goda resultaten med personliga ombud och att kommunernas mycket begränsade andel av finansieringen är det märkligt att flera kommuner i Östergötland nu planerar att avveckla ombuden.
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/psykiskt-funktionsnedsatta-kan-bli-av-med-ombud-8059237.aspx
http://www.corren.se/nyheter/mjolby-boxholm-odeshog/johan-fick-stod-av-personligt-ombud-8079374.aspx
http://www.corren.se/asikter/debatt/viktigt-stod-hotat-i-motala-8110168.aspx

Jag har tidigare bloggat om behovet av att öka kunskapen totalt i samhället kring villkoren för personer med olika former av funktionsnedsättning. Hur ter sig vardagen beroende på vilka samhällsinsatser som står till buds i förhållande till funktionsnedsättningen? Kunskapen måste också öka kring vad är grunden för svensk funktionshinderpolitik. Kunskap om målet att kunna leva som andra trots en omfattande och kanske livslång funktionsnedsättning, som t ex är grundtanken med LSS. När jag skriver "öka kunskapen i samhället" menar jag både bland medborgare i allmänhet  och -  kanske framförallt - bland beslutsfattare på alla nivåer inkl politiker.

Nu hoppas jag verkligen att politiker i Östergötland, bl a Vadstena och Motala, och på andra håll i landet tar reda på hur de personliga ombuden fungerar och varför de är så viktiga för personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning. När den insikten införskaffats är jag övertygad om att verksamhet med personliga ombud blir kvar. Allt annat vore huvudlöst.

Sommar i sjukvården

Sommaren 2015 inget undantag - Personalbrist i vården är rubrikerna. Självklart måste också vårdpersonal ha semester och de flesta vill ha det på sommaren (om den nu kommer någon gång). Och självklart innebär semesterperioden att tillgång till sjukvård och annan service måste begränsas något.
Problemet, som rubrikerna avspeglar, uppstår på grund av att det egentligen är personalbrist hela året. Och då blir naturligtvis semesterperioden den påfrestning som det inte finns utrymme för.

Medborgarna undrar - och många oroas. När ska sjukvårdsansvarig inkl politisk ledning inse att något måste göras åt sjukvårdens organisation och arbetsformer så att sjukvårdpersonal, framförallt sjuksköterskor tycks det, vill jobba i svensk landstingsdriven sjukvård?

En del säger lite förenklat: lägg ner landstingen. Detta är ju faktiskt på väg genom att en regionutveckling växer fram runtom i Sverige. Men det ändrar inte en till viss del oattraktiv sjukvårdsorganisation.

Får vi se ett nytänk som startar efter sommaren så vi som medborgare och skattebetalare slipper se rubrikerna Platsbrist i vården sommaren 2016?

Kompetenshöj beslutsfattare om svensk funktionshinderpolitik

Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.

En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det beslutsfattare på myndighetsnivå.

Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.

Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.

Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av beslutsfattare. Politiker på alla nivåer och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.

Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS – visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer, som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.

Stor betydelse för synen på personer med funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande ”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Under lång tid har samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.

Linnéa Darell

Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattör

 

 

 

Hur ska "välfärdsnotan" betalas?

"Så snabbt ökar välfärdsnotan" är rubriken på en artikel i Dagens Samhälle (nr 14/2015). Där beskrivs vad som väntar kommunerna de närmaste åren. Bland annat beskrivs trolig kostnadsökning mellan åren 2013-2020 för äldreomsorgen med 14 %, för omsorg om funktionsnedsatta med 13 %, för grundskola/förskoleklass med hela 19 %. På SKL (Sveriges Kommuner & Landsting) tror man att skattehöjningar väntar i flera, särskilt mindre, kommuner.

Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.

Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt?  Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem  redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.

Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.

Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.