GOD JUL

Vice talman har ett ansvar som företrädare för Sverige om än informellt

Sverigedemokraterna visar verkligen upp sina fula trynen. Senast nu vice talman Björn Söder när han påstår att bl a judar och samer inte är svenskar. Han pratar också om att Sverige borde införa ett repatrieringsbidrag så folk kan åka hem. Till vilket hem ska flyktingarna från Syrien åka? Eller de som under åren sökt och fått skydd här från andra krigshärjade länder.
Jag vet att en vice talman får göra politiska uttalanden som representant för sitt parti. Att en vice talman bara anses företräda hela Sverige när hen ersätter talmannen. Det är regelverket. Men hur många medborgare känner till detta? I de flesta svenskars ögon så anses nog både talman och de vice talmännen företräda landet. Och därför är det mycket olämpligt av SD:s vice talman att göra ett sådant kränkande uttalande.
Om Sverigedemokraterna nu vill bli respekterade, att "de andra ska tala med dem" så bör de själva visa respekt för andra människor.
Och a´propå att tala med dem. Vad ska andra partier tala med Sverigedemokraterna om? De har ju redan villkorat samtalet?

"Samarbetsregering"???

Förundras över alla dessa turer från S-politiker både nuvarande och före detta. Löfven tycks ha svårt att bestämma sig för om partiet går till val som regering dvs ihop med MP eller som enskilt parti dvs bara socialdemokraterna. Ytterst tycks den frågan avgöras av LO. Behövs väl lite påfyllning i kampanjkassan inför det plötsligt påkomna extravalet, tänker jag. Visserligen är det bara omkring 50 % av LO-medlemmarna som röstar på socialdemokraterna men betala till partiets valrörelse det får man göra oavsett vilket.

Annat S-prat som ständigt upprepas är benämningen "samarbetsregering". Häromdagen i en debattartikel av S-kommunalrådet Eva Lindh i Linköping. Att ett 30-procentsparti bildar regering med ett annat mindre parti (MP) och därutöver förhandlar med Vänsterpartiet om en budget gör väl inte denna regering per automatik till en "samarbetsregering" i högre grad än t ex Alliansregeringen. I den sistnämnda samarbetade fyra partier i åtta år. Trots det kom ingen på att använda benämningen "samarbetsregering". Och inte heller blir en regering mer "samarbetsregering" för att den med jämna mellanrum påstår sig bjuda in Folkpartiet och Centern till samtal.
Nej, socialdemokraternas behov av att tala om sin regering i denna term är nog mer betingat av att försöka framstå som större och mäktigare än vad partiet idag är.

Socialdemokraterna behöver inse att världen har förändrats

Många har tankar inför den politiska framtiden i Sverige. I dagens DN finns Peter Wolodarskis ledare och Bengt Westerbergs debattartikel. Båda är kloka herrar väl värda att läsas. Man behöver inte gilla allt de skriver, vilket jag inte gör. Men deras respektive inlägg ger möjlighet till reflektioner inför framtiden. Och för den delen också för den närmaste tiden d v s den valrörelse som väntar efter helgerna, vilket jag skrev om på min blogg igår.

Ytterligare intressant läsning finns i denna DN-artikel. Jag har ibland sagt att socialdemokraterna hade behövt förlora även ett tredje och kanske till och med ett fjärde val för att inse att partiet numera är ett parti som vi andra. Alltså inget parti "äger" landet. Inte heller Sveriges kommuner eller regioner för den delen. Nämnda DN-artikel visar att jag nog har haft rätt. Socialdemokraterna vägrade inse dels att SD skulle kunna göra sitt hot att fälla en S-ledd regeringsbudget till verklighet i riksdagens kammare och dels att, om så eventuellt skedde, Allianspartierna inte skulle stå och buga när de sent omsider blev inviterade. Dags att komma ner på jorden, Stefan Löfven och övriga ledande socialdemokrater!

Skräm inte bort väljarnas intresse inför extravalet!

Inför extravalet i mars nästa år har uppladdningen redan börjat. Det är självklart nödvändigt. Tiden är kort för förberedelser och ett antal helgveckor ligger nu närmast. Vare sig vi partiaktiva eller väljarna lär vara särskilt entusiastiska att ägna tid och tankar åt kommande val just dessa veckor.

Även om många väljare är positiva till ett extra val så tror jag att den debatt - eller vad man ska kalla det - som pågår just nu på högsta politiknivå från framförallt socialdemokraterna riskerar att dämpa intresset för både valet, valrörelsen och partierna. Kanske biter sig (S) själva i svansen när man vräker ut beskyllningar mot SD. Kommenteras också i dagens DN av flera statsvetare. Det gör naturligtvis inte mig något om (S) sänker sig själva i det kommande valet men risken att väljarna vänder ryggen till valrörelsen överhuvudtaget vore mycket illa.

Folkpartiet oh övriga Allianspartier välkomnar det extra valet, se Jan Björklunds Nyhetsbrev.
Ska vi folkpartister ta igen vårt misslyckande i höstens val så gäller att nu att ta lärdom av valanalysen. Se Jan Björklunds DN-artikel. Hur mycket hinns med inför den nya valrörelsen kan några undra. Jag menar att på flera områden, t ex välfärdsområdet, har vi en politik redan, som gott duger att använda inför extravalet i mars. Sen behöver den politiken utvecklas för framtiden, något som blir en av flera frågor på landsmötet 2015.

Högmod går före fall, en kortlivad S-regering

När socialdemokraterna hade sin stora interna kris för några år sen och dessutom förlorade två val i följd så var det händelser som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Partiet med stort P i svensk politik sen årtionden. Partiet som på senare år kunde gå till val på vilka löften som helst och sen föra en annan politik gång efter annan. Partiet, var förtroendevalda, alltid uppträdde som om de "ägde" såväl landet som alla dess delar d v s kommuner och landsting. Om det händelsevis blev icke S-styre efter ett val i någon kommun så betraktades det som ett mellanspel, en tillfällig otur. När Sverige fick en ickesocialistisk regering på 70-talet liknande Marita Ulvskog, numera socialdemokratisk EU-parlamentariker, resultatet som en statskupp!

Idag har Sverige bevittnat den största S-kollapsen i historien, i varje fall hittills. Vad är en partiledarkris i detta parti mot att efter två månader tvingas kasta in handduken som regeringsparti. Idag är ordspråket "Högmod går före fall" verkligen tillämpligt. För vad har annars präglat Stefan Löfvens och socialdemokraternas korta regeringsperiod? Kalla sig samarbetsregering utan att försöka samarbeta med andra än MP och V. Bryta tidigare uppgörelser över blockgränsen som t ex friskoleöverenskommelsen. Och nu ha mage att stå och anklaga Allianspartierna för att de igår kväll ansåg att det är statsministern som har ansvaret för att få igenom regeringens budget. Sanslöst!

En reflektion jag gjort de senaste dagarna och även idag är hur ensam Löfven verkar vara med undantag av Fridolin och Romsson. Var finns andra ledande socialdemokrater? Den enda jag sett och hört av dem är Magdalena Andersson, som "släpats" till Agenda-studion.

Nu blir det val igen den 22 mars nästa år. Ett val, som Sverigedemokraterna vill göra till en folkomröstning om svensk invandringspolitik. Flera media har under kvällen har visat upp hur framförallt Danmark och Norge har förändrat sin invandringspolitik p g a Dansk Folkeparti resp Framskrittspartiet. Nu vilar ett tungt ansvar på övriga sju partier i Sverige - och inte minst på Folkpartiet - att stå upp för alla människors lika värde, vilket inkluderar en fortsatt human flyktingspolitik. Vi liberaler har ett särskilt ansvar. Vi måste höras och synas än mer, vara än mer övertygande i argumentationen!

Sex veckor efter valet

När de första reflektionerna över valutgången (min blogg 16 september) tonat bort har vardagen fyllts av konsekvenser av valresultaten lokalt och regionalt. Och så förstås häpnaden över den nya finansministerns absurda påståenden om "tomma lador". Inte ens Finanspolitiska rådets tillrättavisning fick Magdalena Andersson (S) att sluta påstå detta.
Om det hade funnits någon sanning i hennes uttalanden borde då inte hon och S-MP-regeringen avstått från att ösa ut pengar på nya statliga utgifter i miljardklassen?

Själv har jag bara hunnit kolla lite grand på några få områden i den lämnade budgetpropositionen. Jag ser att löftet om ökat stöd till funktionshinderorganisationerna redan är brutet. Överhuvudtaget svaga skrivningar kring LSS-området och personlig assistans. Förvånansvärt eftersom Miljöpartiet gjort tydliga utfästelser tidigare. Men det var i opposition det!
Den äldreutredning som Alliansregeringen tillsatte i början av året och som kommit ett bra stycke på väg läggs ned rakt av! Där fanns bland annat uppdraget att se hur socialtjänstlagen skulle kunna förtydligas för att öka den enskildes möjligheter att påverka val och omfattning av hemtjänst utan att behöva utredas på socialkontoret. Är ju ändå väl att LOV (Lagen om Valfrihet) behålls vad gäller hemtjänst. Däremot avskaffas vårdvalet på sjukvårdsområdet. Och det redan den 1 januari nästa år, alltså om två månader!

Av löftena om sänkt skatt för pensionärer blev heller inte så mycket. Tydligen inte särskilt prioriterad när valrörelsen är över. Målet är inte ens att utjämningen ska ske under den kommande mandatperioden. Nu nämns år 2020. Däremot är man snabb med att ta bort det extra jobbskatteavdraget för oss som jobbar efter 65. Det ger inga effekter enligt finansminstern. Så att människor både håller sig friska längre, i vissa fall kanske senarelägger delar av sitt pensionsuttag och bidrar med arbetade timmar för välfärdens finansiering det har inget samhällsekonomiskt värde, tydligen. Att (MP)s mål är att människor ska jobba så lite som möjligt är ju väl känt. Men att (S) anammat idén är märkligt. Särskilt i tider av allt större behov av finansiering av välfärden.
Men det finns också en annan faktor bakom denna förändring. Tittar man på vad det minskade skatteuttaget för pensionärer med lägst pension kostar (1,98 mdr) och jämför det med statens inkomst av att ta bort jobbskatteavdraget för pensionärer (1,55 mdr) så kan man konstatera att det handlar om en omfördelning inom pensionärskollektivet. Bostadstillägen för pensionärer höjs. Men samtidigt höjs också högkostnadsskyddet vilket gör det dyrare med läkarvård och mediciner. Eftersom många äldre har behov av både läkarvård och läkemedel så kan också detta betraktas som en omfördelning.

Jag skrev i början av detta inlägg att vardagen efter valet varit fylld av konsekvenserna av lokalt och regionalt valresultat. I Linköping förlorades Alliansmajoriteten på grund av framförallt moderaternas tillbakagång. Men även folkpartiet tappade mandat. Dock bara ett. De röd-gröna (S,MP,V) fick ett mandat mer än Allianspartierna, vilket innebar en vågmästarroll för SD. Efter mycken vånda beslutade FP att tacka ja till inbjudan till samtal med socialdemokraterna och miljöpartiet. Och nu har ett gemensamt "regeringsprogram" formats, där FP fått med mycket av partiets prioriterade valfrågor framförallt vad gäller jobb och skola.
I regionvalet blev det också förlust för den styrande konstellationen, dock inte för FP. Där har nu bildats ett majoritetsstyre bestående av FP, C, MP och S.

Många omprövningar har fått ske efter 2014 års val för att kommuner och landsting/regioner ska kunna styras de kommande fyra åren. Blir en intressant mandatperiod ur många perspektiv.