torsdag 17 februari 2011

Sverige har råd med personliga assistenter

I DN idag läser jag om Franciska Darnell, som är MS-sjuk och numera helt beroende av sina personliga assistenter för att kunna ha en någorlunda acceptabel livssituation. Samtidigt som jag blir bedrövad av Franciskas öde så känner jag stolthet över den svenska LSS-lagstiftningen. Utan den skulle inte personer i Franciskas situation kunna bo i sitt eget hem tillsammans med sin familj. Då hade livet inneburit vistelse på en vårdinrättning.

Jag är också stolt över att det var en regering, där Folkpartiet hade ansvar för socialdepartementet med Bengt Westerberg som socialminister, som införde LSS-lagen. Under åren har jag mött ett antal personer med mycket svåra funktionsnedsättningar, som upplever reformen som en frihetsrevolution.

LSS och framförallt personlig assistans kostar mycket pengar. Men ett välfärdsland som Sverige har råd att möjliggöra ett värdigt liv för den som drabbats så hårt av funktionsnedsättning. Tyvärr sker då och då missbruk men det ska stävjas och straffas. Inte innebära att ett värdigt liv för drabbade människor ifrågasätts.

tisdag 15 februari 2011

Kriskommission (S)

Tänk att socialdemokratin numera är ett vanligt parti, som behandlas som vi andra - åtminstone nästan - av journalister m fl. Den tidigare så påtagliga ödmjukheten inför Partiet och dess företrädare är inte längre lika påtaglig. Journalister ställer näsvisa frågor och det görs TV-inslag som är kritiska och ifrågasättande.

Inte ens i Aftonbladet slipper partiet kritik. Så var det ju också i den senaste valrörelsen.

Det blir intressant att följa den debatt som rimligen bör följa på dagens presentation av kriskommisionens slutsatser. Och vad som händer fram till kongressen i slutet av mars.

söndag 13 februari 2011

Behöver facken moderniseras?

Fackförbundet Ledarnas ordförande respektive förhandlingschef skriver om detta på dagens DN-debatt. Författarna menar att det är dags att möta medlemsminskningen inom LO och TCO med mer makt till den enskilde medlemmen. Man skjuter framförallt in sig på löneförhandlingarna och menar att det är för mycket av central styrning. Avtal sluts av människor som medlemmarna aldrig ser eller känner igen, skriver Ledarnas företrädare. Nuvarande strukturer skapades när fackens medlemmar hade bristfällig utbildning och skyddet för den enskilde var svagt eller till och med obefintligt.
I artikeln beskrivs Ledarnas framgångar efter att ha individualiserat löneförhandlingarna.

Kritiken och ifrågasättandet av detta "illojala" utspel har inte låtit vänta på sig. Ett antal blogginlägg reagerar bl a Camilla Wedin Esbati Marios blogg Organiskt intellektuell
Kritiken handlar framförallt om att Ledarnas ordförande och förhandlingschef påstås vilja avskaffa kollektivavtalen. Jag uppfattar inte att det är syftet. Däremot vill de ge mer makt åt individen.

Jag kan dela grundsynen i artikeln "mer makt åt individen". Dock tror jag det är en något förenklad syn på möjligheten för varje enskild individ på arbetsmarknaden att själv förhandla om sin lön. Även om man som anställd har en bra utbildning i sitt yrke så är man troligen inte en särskilt slipad förhandlare. Inte heller besitter alla chefer en god kompetens som ledare.

Men det är intressant att frågan lyfts inom fackföreningsrörelsen. För visst behövs en modernare syn på individen/medlemmen. Ett steg i rätt riktning skulle ju vara att LO inför valet 2014 accepterade sina medlemmars rätt att slippa finansiera socialdemokraternas valrörelse. Åtminstone alla dem som inte tänker rösta på socialdemokraterna. I senaste valet var det kränkande att läsa ledande företrädare för Kommunals uttalanden om nödvändigheten av att (S) kom tillbaka till regeringsmakten. Utgångspunkten för detta uttalande var att endast (S)-politiken ansågs gynna Kommunals medlemmar. Inte mycket av respekt för individen där inte!

lördag 12 februari 2011

Lördagsintervju med Jan Björklund

Kombinerade golvtorkning med att lyssna på min partiledare Jan Björklund i Ekots lördagsintervju. Jag instämmer i det många berättar för mig, nämligen att man förstår vad Jan säger. Inte helt vanligt omdöme om politiker i allmänhet och partiledare i synnerhet.

Även om Jan slingrade sig lite kring frågan om ränteavdragen, som Carl B Hamilton lanserade för en tid sedan, så blev slutsatsen ändå ett klart svar. FP:s riksdagsgrupp resp partistyrelse har inte tagit beslut att föreslå förändrade ränteavdrag i nuläget. Visar det sig att det uppstår en bostadsbubbla så är också ränteavdragen en av flera nödvändiga åtgärder att diskutera. Effekterna av att inte göra någonting drabbar villaägare med små marginaler än värre än vad förändrade ränteavdrag skulle göra.

Resonemanget om att Sverige måste tänka framtid utifrån den globaliserade värld vi lever i har ett starkt stöd i folkpartilandet. Det var en huvudfråga i det uppdrag som partirådet diskuterade i samband med valanalysen. När Centerpartiet och Kristdemokraterna tycker att moderaterna ska ta ett steg tillbaka för att ge dem större utrymme i politiken och debatten då jobbar Folkpartiet med att utveckla den egna politiken.

Jan Björklund gjorde det också väldigt tydligt i lördagsintervjun. Det kändes mycket bra. Jag tycker det känns pinsamt att höra bl a Maud Olofsson beklaga sig över att (M) är för stora. Jag vill inte heller att (M) ska växa på övriga allianspartiers bekostnad. Men ansvaret för att detta inte sker måste i allsin dar ligga på respektive parti. Det är vi andra i Alliansen som måste bli tillräckligt intressanta för väljarna.

Nu var dagens intervju bara 35 minuter och utfrågaren "tuggade om" en del frågor varför utrymmet blev begränsat. Vid andra tillfällen vill jag att Jan lyfter också andra politikområden där Folkpartiet är starka. Jag tänker framförallt på sjukvård, äldrefrågor, politik för personer med funktionsnedsättning, miljö (där vi har en bra politik men inte visar upp den) och kultur.

För Dig som missade intervjun följ den här http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3071

onsdag 9 februari 2011

Alla dessa koder

Så har jag fått en ännu en kod att hålla reda på. Det låter så enkelt när man öppnar kuvertet. "Lär dig koden utantill. Klipp sönder plastremsan vars innehåll syns om man håller det mot en ljus bakgrund." Och innehållet? Ja, det är koden det. Som man ska lära sig utantill och inte notera någonstans alls.

Ja, det vore ju inte så svårt om det var den enda kod som man behöver hålla reda på. Men så är det inte för någon enda människa idag, som har kort av något slag.

I lördags hände det mig att jag inte mindes vilken kod som var till just det betalkort, som jag skulle betala frissan med. Visserligen hade jag ett kort till som jag faktiskt kom ihåg koden till. Men då hade kortapparaten redan börjat arbeta med mitt kort, som jag inte mindes koden på.

Aningen pinsamt, faktiskt. Men egentligen inte särskilt konstigt. Det är mer konstigt att de flesta tycks komma ihåg rätt kod till rätt kort, eller hur?

tisdag 8 februari 2011

Ett oranget kuvert

Heter det "oranget" kuvert, eller? Hur eller hur. Det handlar om kuvertet från Pensionsmyndigheten som berättar om pensionskapitalets utveckling sedan förra året. Corren skriver (länk saknas tyvärr) att "Färre oroar sig för att bli fattiga pensionärer". Större bekymmer har folk kring energi- och bensinpris, att förlora den ekonomiska bufferten samt kring finanskris och räntor.

De orosmolnen är nog mer relevanta än att oroa sig för pensionen. All skrämselpropaganda om att svenska pensioner inte skulle gå att leva på om några år saknade till stora delar grund. Det är klart att den som har möjlighet att sätta av lite extra varje månad i pensionssparande bör göra det. Men om man inte har inkomst att avvara till regelbundet sparande så kommer man ändå att kunna försörja sig på pensionen när den dagen kommer. Som komplement till en låg pension finns både äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg.

Jag hoppas att regeringen också fortsätter att sänka skatten för pensionärer. På lägre pensioner är den orimligt hög idag. Även om den som jobbar har högre omkostnader så är dagens skillnader i inkomstbeskattning inte motiverad.

söndag 6 februari 2011

Äntligen blogg igen!

Hoppas jag har några trogna läsare kvar. Vad har hänt med Linneas bloggande, undrar ni kanske. Ja dels mängder med arbete. Nya och nygamla uppdrag innebär uppstarter på ett antal områden.

Omsorgsnämnden där jag är fortsatt ordförande har haft sitt första möte. Inte mindre än 16 nya ledamöter/ersättare (nämnden består av 11 ledamöter och lika många ersättare). Många är också ganska nya i politiken överhuvudtaget. Alla partier verkar ha genomfört ett generationsskifte i samband med höstens val. Första sammanträdet flöt ändå på riktigt bra. Kansliet lämnade bra information om rutiner som gäller och stämningen var god.

Nygammalt uppdrag för mig är att vara kommunalråd med gruppledaransvar. Dit hör det helt nya uppdraget som 1:e vice ordförande i kommunstyrelsen, vilket innebär sammanträde med styrelsens planeringsutskott varje måndag förmiddag, samråd med övriga Allianskommunalråd varje tisdag och kommunstyrelse 1-2 ggr per månad. Och så förstås kommunfullmäktige en gång i månaden.

Förra veckan nystartade det omorganiserade Läns-SLAKO, ett samarbetsorgan på det sociala området mellan länets 13 kommuner och landstinget. SLAKO har många tunga uppgifter på agendan. Äldreuppdraget, barnuppdraget och så planering kring en trolig överföring av hemsjukvården till kommunerna är de mest omfattande.
Äldre- resp barnuppdraget är två uppgifter med syfte att - på resp områden - öka samverkan mellan kommun och landsting. Allt i enlighet med den önskan som befolkningen har.

Hemsjukvården har förts från landsting till kommuner i 10 av Sveriges län. Resterande 11, varav Östergötland är ett, har att välja på att göra det frivilligt d v s på eget initiativ eller att så småningom följa regeringens lagstiftning om sådan huvudmannaskapsförändring.
Mycket av det nu påbörjade planeringsarbetet kommer att ligga på SLAKOs arbetsutskott, där jag valdes till vice ordförande i fredags. Känns som en riktig och viktig utmaning.