fredag 30 oktober 2009

Aktuella debatter om framtidens skola

För snart två veckor sedan redovisade Folkpartiet sitt förslag inför landsmötet om att förstatliga skolan (DN 20/10-09). Jag kommenterade det på min blogg samma dag. Den kommunalisering, som socialdemokraterna genomförde under Göran Perssons tid som skolminister har blivit precis så olycklig som många befarade. Sverige har inte längre en likvärdig skola i hela landet. I spåren av detta får många elever inte de grundkunskaper (läsa, skriva, räkna) som varje elev behöver för att ha en god chans att klara resten av studietiden.

Ett färskt exempel på det kan man läsa om i Linköpings Tidning idag. En undersökning visar att 15 % av gymnasieeleverna behöver lässtöd. I många Alliansstyrda kommuner, bl a Linköping, satsas nu resurser på att lära de nya grundskoleeleverna att läsa, skriva och räkna. Av naturliga skäl ger denna förstärkning inte resultat på gymnasiet förrän om ett antal år.
Det är naturligtvis inte rimligt att barn och ungdomar ska gå nio år i grundskolan och först på gymnasiet få stöd att lära sig det mest basala, nämligen läsning. Det är ingen ursäkt att det ofta handlar om invandrarelever. Stöd som behövs ska ges i grundskolan.

Corren har också aktualiserat situationen i skolorna främst då ur perspektivet bristande arbetsro. Tyvärr saknas länk till dagens krönika, där Johan Sievers skriver om lärarnas utsatta situation. Han lyfter också frågan om varför lärare inte vill uttala sig för media. Enligt Sievers beror det på konkurrensen mellan skolorna (kommunala och friskolor). Det kan säkert vara en orsak. Om man på en skola med ordningsproblem tror att man får fler elever genom att sopa problemen under mattan, så tror man fel. Elever som redan går där och deras föräldrar är inte tysta.
En annan orsak till att lärare och skolledning inte vill diskutera med journalister kan också vara på vilket sätt media vinklar det som sägs. Att göra stort reportage med negativa vinklingar ena dagen och låta ansvariga kommentera dag två kan nog avskräcka en del. En saklig debatt utan säljande löpsedelsrubriker skulle vara till nytta för skolans framtid.

I Svd idag skriver ordföranden i Lärarnas Riksförbund(LR) Metta Fjelkner om behovet av statlig styrning över skolan. "Vi kan inte låta skolor misslyckas år efter år" skriver hon bland annat. LR presenterar ett förslag till statligt finansieringssystem för att råda bot på den brist på likvärdighet som finns i dagens skola. Jag kan inte så här rakt av bedöma vad som är genomförbart av förslaget. Men det är välkommet att fler än de politiska partierna vill bidra till den förändring, som är nödvändig.

I artikeln redovisar Fjelkner också en undersökning som visar att en stor majoritet av lärare, elever och föräldrar vill att staten tar ett större ansvar just på grund av att många kommuner inte prioriterar resurser till skolan. Något för oppositionsrådet Jakob Björneke (S) i Linköping att ta till sig, när han på sin blogg raljerar över FP-förslaget att förstatliga skolan. Lyssna på väljarna, Jakob!

Idag lär Socialdemokraterna debattera sin framtida skolpolitik på kongressen. Mona Sahlin och andra (S)-politiker säger ofta att de vill ha en kunskapsskola men inte en skola á la Jan Björklund (nuvarande utbildningsministern). Ska bli intressant att se och höra hur den då ska se ut. Och kommer kongresen till äventyrs att formulera en skolpolitik för kunskap och bildning så försvinner de mesta av dessa ambitioner i en eventuell röd-grön regering, eftersom vänsterpartiet har rakt motsatt uppfattning.

torsdag 29 oktober 2009

Media och Sverigedemokraterna

Läste igår i Corren Jesper Strömbäcks kommentarer till medias exponering av Sverigedemokraterna. Jesper är professor i politisk kommunikation på Mittuniversitet i Sundsvall. Han menar att mediernas sätt att fokusera på (SD) stärker partiets ställning. I denna fokusering ligger, enligt Strömbäck, att spekulera kring det som kan komma att ske.

Jag tycker det var intressant läsning. Jag har tidigare reagerat på medias kommentarer och spekulationer kring (SD):s resultat i opinionsmätningar. Kommentarerna har nästan gett sken av att det är klart att (SD) blir vågmästare i riksdagen nästa mandatperiod trots att ingen kan idag säga vilka partier som återfinns i parlamentet eller hur mandatfördelningen kan komma att se ut.

Man brukar säga att "framgång föder framgång". I detta fall handlar det om att partier som går framåt i opinionsmätningar uppfattas ha framgång och blir mer intressanta, särskilt för väljare som inte tar sin rösträtt på fullt allvar. Vem minns inte "röra-om-i-grytan"-argumentet när NyDemokrati uppstod.

Självklart ska (SD), som alla andra partier, bli grundligt och sakligt granskat. Tystnad är inte lösningen. Vi som kandiderar för andra partier ska debattera också med (SD). Men det är något annat än att vid varje opinionsmätning spekulera i hur framgångsrika de verkar vara alternativt kan bli.

Det behövs ett offentligt samtal kring psykiatrin

För några veckor sedan genomfördes Psykiatriveckan i Linköping, där jag själv hade förmånen att få medverka. Det var ett ambitiöst program arrangerat av främst intresseorganisationerna IFS och RSMH lokalt. Mycket intressanta var föreläsarna Ann Heberlein och Anna Odell. Båda har erfarenhet av psykiatrivård och därmed bemötandet. Men också av hur personer med psykiska sjukdomar bemöts i samhället överhuvudtaget.

Vid ett tidigare tillfälle berättade en förälder för mig hur Polisen kallat ett antal personer, som på olika sätt haft kontakt med psykiatrin, till förhör när ett allvarligt brott begåtts i kommunen. Enda skälet till förhöret var att de haft kontakt med psykiatrin, alltså ingen uttalad misstanke om inblandning i det aktuella brottet. Vilken annan grupp människor skulle acceptera ett sådant fördomsfullt utpekande från samhällets sida?

Gemensamt för alla berättelser är att en person som fått vård inom psykiatrin aldrig betraktas som frisk.

Dessa berättelser föranledde mig och en folkpartikollega, Monika Broman, som är sjuksköterska, att skriva en debattartikel, som kan läsas i Corren idag. Den rädsla för och okunskap kring psykiska sjukdomar, som finns i samhället, måste utbildas bort. Det gäller många yrkesgrupper men det gäller också allas våra attityder.

Regeringens organ för handikappfrågor, Handisam, har nyligen tagit fram ett projekt för att initiera ett offentligt samtal kring psykiatrin och bemötandet av personer som drabbats av psykisk sjukdom. Jag är övertygad om att ett sådant samtal är absolut nödvändigt.

onsdag 28 oktober 2009

Mona Sahlin och friheten

Mona Sahlin skriver på DN-debatt idag att "socialdemokratin är en frihetsrörelse vars främsta uppdrag är att skapa möjligheter för alla individer att själva styra sina liv och sina livsval." Vem tror hon att hon övertygar? Det är ju bara att se sig om i Sverige efter alla år av socialdemokratiskt styre nationellt, regionalt och lokalt.
Visst kan man säga att med allas lika möjlighet till utbildning så ökar förutsättningarna att själv göra sina livsval. Men när den socialdemokratiska skolans uppdrag har varit att alla elever ska stöpas i samma form, så kvävs friheten till individens utveckling. Den som tidigt behövt extra stöd får inte det och den som vill gå fortare fram hämmas. Alla ska vara lika. Hur stor frihet att göra sitt livsval har alla de elever som vid 16 års ålder går ut grundskolan med ofullständiga betyg på grund av bristande stödinsatser. Valet står då mellan det individuella programmet på gymnasiet och, ja vad?. Eller de elever som hellre velat satsa på en praktisk gymnasieutbildning än en högskoleförberedande och som i socialdemokratins utbildningssystem tvingas in i ett gymnasieprogram, som de inte är intresserade av och efter något läsår hoppar av. Hur stor är valfriheten att göra sitt livsval när den unge inte ens har slutbetyg från gymnasiet?

Också de äldre nämner Mona Sahlin som exempel på personer som ska få bestämma mer själva bland annat över sin omsorg. Var det därför som socialdemokraterna i riksdagen röstade nej till LOV (Lag om valfrihet). Lagen uppfyllde inte socialdemokraternas krav. Men den ger de äldre möjlighet till mer av självbestämmande. Men det är inte tillräckligt för socialdemokrater. Det ska vara självbestämmande på (S)-politikernas villkor.

Vilka möjligheter till att ordna det s.k. livspusslet har socialdemokratin givit barnfamiljerna? Valfrihet i barnomsorgen infördes av den borgerliga regeringen i början av nittio-talet. Under stor vånda hade då socialdemokraterna något år tidigare tvingats acceptera föräldrakooperativ inom barnomsorgen.
Och nu vill samma sossar avskaffa möjligheterna för folk med vanliga inkomster att köpa hushållstjänster. Trots att deras väljare vill annorlunda (min blogg) och trots att Sahlin talar vackert om behovet av att ta tillvara den växande tjänstesektorn i dagens DN-artikel.

Nej, Mona Sahlin och socialdemokraterna är inte ett parti som skapar möjligheter för alla individer att styra sina liv och göra sina livsval. Historien visar det tydligt. Och deras agerande i den praktiska politiken och deras förslag i opposition ger ingen antydan om att en förändring har skett eller är på väg att ske. Sahlins påstående är bara tomt prat för att locka till sig de väljare, som de tappat genom sin bristande förmåga att just låta människor bestämma mer själva.

måndag 26 oktober 2009

Skäms SJ!

Läser om funktionshindrade Peter Cederholm (Svd) som åkte tåg mellan Stockholm och Uppsala men inte kunde stiga av vid resmålet därför att SJ inte hade någon som kunde sköta rampen! Man tror inte sina ögon. Peter hade, enligt artikeln, berättat vid biljettbeställningen att han behövde hjälp. Han hade dessutom en assistent med sig, som kunde ha fixat rampen. Men, nej - på SJ går byråkrati och formfråga före praktiskt handlande och service.
Var finns empatin och inlevelseförmågan hos SJ:s anställda? Är det inte naturligt att man försöker hitta en lösning? Eller främjar inte SJ:s personalpolicy service och initiativförmåga? Skamligt är det i vilket fall som helst. Hoppas det blir en rejäl reprimand från DO.

torsdag 22 oktober 2009

Praktikanten på ICA

Bra inlägg under Ordet Fritt i Corren idag. Personer med funktionsnedsättning har väl lika mycket glädje av att få agera som skådespelare, som personer utan funktionsnedsättning?Dessutom är hans svar "Har ni aldrig sett en praktikant förr" riktigt träffande mot de fördomsfulla "butiksbiträden" som stirrar på honom.

På FUB:s (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) hemsida finns en intervju med Mats Melin, som spelar praktikanten Jerry i reklamfilmen. Läs den! Du blir glad av den.

Start av valrörelsen i nämnder och fullmäktige

Från att ha legat ganska lågt, framförallt i nämnderna, har socialdemokraterna nu gaskat upp sig så här ett år före valet. Vid omsorgsnämndens sammanträde igår yrkade partiet på diverse småändringar på nästan alla ärenden.

Jag tycker det är bra med en aktiv opposition. Men kom med förslag som gör skillnad! Inte småduttande tillägg som bara skapar mer administration och fördröjer beslut utan att något förändras. Bättre borde en socialdemokratisk opposition kunna åstadkomma.

Det sägs att i kommunpolitiken är de ideologiska skillnaderna utsuddade till 75-80 %. Och det ligger något i det. Det är ganska lätt att kompromissa fram enighet om vad som är bra för en kommun och dess utveckling. Men resterande 20-25 % bör vara tillräckligt för att stimulera en politisk debatt och alternativa förslag.

Ett ärende på kommunfullmäktige i tisdags handlade om fördelningen till nämnder av extra statsbidrag på 75 mkr. Vi i Alliansmajoriteten har fördelat dessa pengar på välfärdsområdena vård-omsorg och skola. Helt i enlighet med regeringens avsikt med resursförstärkningen till kommuner och landsting.
Vad tycker socialdemokraterna om denna fördelning? Ingenting, uppenbarligen. Det enda partiet ville diskutera var formfrågan d v s oppositionen hade inte fått tillräckligt med underlag!Det är helt okej att synpunkter på bristande underlag inför beslut. Men är det den viktigaste frågan, när kommunen riskerar att tappa flera hundra miljoner i skatteintäkter!? För socialdemokraterna är det tydligen det.

Jag tror, att orsaken till att oppositionen lägger så stor vikt vid formfrågan är för att undvika diskussion om hur de skulle ha hanterat finanskrisens verkningar. Medan vänsterpartiet och miljöpartiet hänvisar till sina tidigare förslag om skattehöjning, har (S) kommit med förslag om utredningar, som inte skulle ha hunnit ge resultat (om de överhuvudtaget skulle komma att ge någon ekonomisk effekt) förrän finanskrisen är över.