Munskydd eller inte - det är frågan

 Som jag skrev igår så måste vi alla nu vara extra noga med att ta restriktionerna rörande covid 19 på stort allvar och följa rekommendationerna. Ser i dagens nyhetsrapporteringar att det tyvärr brister på olika håll i landet. Vilket fått till följd att smittan ökar i samhället. Och att fler och fler behöver sjukhusvård. 

En fråga som lyfts av många privatpersoner är varför inte munskydd ingår i de svenska restriktionerna. Ja, svaret är att de vetenskapliga bevisen för nyttan saknas eller i varje fall inte är särskilt starka. 

På somliga låter det som att munskydd inte får användas i Sverige. Så är det naturligtvis inte. Till den/de som tror att munskydd gör nytta och skyddar en själv och andra: Vad hindrar dig/er från att använda munskydd! Även om staten inte har rekommenderat det!

Personligen är jag övertygad om att om vi alla sköter hygienen med handsprit och handtvätt och håller avstånd så kommer det att hindra smittspridningen i högre grad än munskydd, som plockas på och av och på så sätt riskerar att sprida den smitta som förmodligen samlats i skyddet. 

Så Håll ut och håll avstånd så klarar vi av detta eländiga virus!

Nya restriktioner

Så är vi där igen! Ökad smittspridning av detta vidriga virus - Covid 19 eller Corona som det benämndes från början. Och därmed nya restriktioner naturligtvis. Måtte nu alla förstå att vi ALLA måste vara försiktiga för att få stopp på spridningen.

(S) och (M) prioriterar partiegoismen före en human och långsiktig migrationspolitik

Så var då partierna i Sveriges riksdag inte kapabla att ro i land en uppgörelse för en human, rättssäker och effektiv migrationspolitik. Målet var att den nya lagstiftningen skulle vara långsiktigt hållbar d v s inte ändras vart fjärde år beroende på styrkeförhållandena efter val. Men var målet egentligen realistiskt om man ser till hur riksdagspolitiken utvecklats efter senaste valet?
Med en socialdemokrati som sen årtionden bara haft ett mål med varje valrörelse - att behålla regeringsmakten. Kosta vad det kosta vill. Och även om LO gnölat och gnällt på den förda politiken under mandatperioderna så har ändå miljoner av medlemmars pengar slussats till (S)-valrörelser. Och detta trots att allt färre LO-medlemmar röstar på Partiet med stort S.  
Det andra partiet som gärna vill anse sig som statsbärande dvs Moderaterna (Nya är numera borttaget, vilket är helt rätt som jag ser det) är i dagsläget alltför upptagna med att förhålla sig till Sverigedemokraternas ställningstaganden i förhoppning om att få tillbaka väljare från förr. Det var ingen överraskning att (M) bara någon timme efter Åkessons (SD) presskonferens meddelade att de inte var beredda till en uppgörelse. Men så kunde moderaterna naturligtvis inte beskriva det för väljarna. I stället används (S):s koppling till Miljöpartiet och därmed regeringsfrågan som enda skäl.

Visst, jag tror nog att (S) vill undvika en regeringskris. Liksom väl i stort alla riksdagspartier i dagsläget. Och kanske skulle heller inte vi medborgare vara betjänta av en regeringskris med Corona och därmed sammanhängande bekymmer och oro. Men nu är det ju ändå så att med regeringsmakten följer också ansvaret att ta beslut hur obekväma de än kan kännas.

Pågående migrationssamtal

Det har väl knappast undgått någon samhällsintresserad svensk att regeringen tillsammans med övriga riksdagspartier försöker komma fram till en långsiktigt hållbar uppgörelse kring hur Sverige ska hantera migrationsfrågor när den nu gällande ordningen upphör i juli 2021. Att en långsiktig hållbar överenskommelse behövs tycks vara det (nästan) enda som förenar partierna. Hur den ska se ut är betydligt svårare att enas kring. Efter flyktingkatastrofen 2015 och det snabbstopp eller "andrum" som advokat Viktor Banke skriver i boken med samma namn beslutades så har det varit svårt att se hur ett riksdagsbeslut kring en långsiktigt hållbar migrationspolitik ska se ut. Liberalernas Fredrik Malm beskriver tre problem som måste åtgärdas (tidningen NU nr 27/20). De tre problemen är, enligt Malm,
-att det idag saknas konsekvens för de som stannar kvar i Sverige trots avslagsbeslut, vilket har skapat ett misstroende mot migrationspolitiken. Vilket bland annat har gynnat främlingspolitiska strömningar i samhället.
-att det finns brister i rättssäkerheten d v s det råder alltemellanåt tvivel kring hur väl underbyggt ett beslut är. Sådana beslut är livsavgörande för individen och hög rättssäkerhet måste garanteras.
-att kostnaderna för ett omfattande flyktingmottagande är stora initialt. Inte minst på grund av den svenska stelbenta arbetsmarknadspolitiken, som gör att människor inte kommer i arbete och egen försörjning så snabbt som möjligt.

Utöver snabbstoppet genom riksdagsbeslutet sommaren 2016 tillkom även den s.k. gymnasielagen 2018 beslutat av en oenig riksdag och med avrådan från Lagrådet. Personligen tyckte jag då och tycker fortfarande att riksdagens alla partier kunde ansträngt sig mer att gemensamt försökt hitta en lösning för dessa ungdomar som kommit rejält i kläm genom beslutet 2016. Med fler som tänkt kanske lagen blivit mer begriplig. För tanken var god om än svår att genomföra med hög rättssäkerhet som grund. Som nyvald partistyrelseledamot i Liberalerna hösten 2017 upplevde jag att det var "väldigt bråttom" för både (L) och en del andra partier att besluta om avslag på förslaget. Man ville helt enkelt inte hitta en kompromiss till gagn för dessa ungdomar.
Därför blev jag mycket glad när jag läser dagens DN-artikel https://www.dn.se/debatt/stark-svensk-humanitet-lat-de-ensamkommande-stanna/. Artikeln är undertecknad av bl a Hans Blix (L) tidigare utrikesminister. Artikeln är så fylld av humanism, mänsklig värme och klokskap så jag skulle egentligen vilja citera hela texten. Men jag väljer artikelförfattarnas slutbudskap och rekommenderar de som läser mitt inlägg att ta del av hela artikeln. Övriga artikelförfattare är Jan Eliasson (S) tidigare utrikesminister samt Alf Svensson (KD) tidigare biståndsminister.

Det är därför dags att göra rätt när det gäller Sveriges hantering av barn och unga som kom till vårt land i samband med den stora flyktingströmmen 2015/2016. Regering och riksdag ska snart besluta om migrationskommitténs förslag till en långsiktigt hållbar, human, rättssäker och effektiv framtida migrationspolitik. Det är en svår och grannlaga uppgift. Man bör börja med att rätta till den misslyckade hanteringen av dessa ungdomar. För den hanteringen har Sverige mött kritik från bland annat Human rights watch och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

Permanenta uppehållstillstånd bör beviljas ungdomarna som kom hit innan den tillfälliga lagen trädde i kraft, sommaren 2016. Låt ungdomarna äntligen få andas ut, tryggt fortsätta sina liv här och bidra till Sveriges framtid. De – och många med dem – har väntat länge nog på detta. Så kan ett sår i vårt samhälle börja läkas och Sveriges humanitära traditioner stärkas.

Midsommarstång men inga danser och lekar

Så blev det midsommar också i år detta märkliga år 2020. Almanackan innehåller som vanligt midsommar den här tiden i juni. Midsommarstänger har troligen klätts och rests på olika håll runtom i vårt land. Även där jag och maken har varit.
Detta är infarten till Karlsborgs Camping där vi firat flera midsomrar. Då med musik, dans och lekar.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Framförallt på midsommaraftonen då solen sken från en klarblå himmel hela dagen och till sent på kvällen. Och sillen, snapsen och färskpotatisen smakade bra. Så även jordgubbarna. Och  alla satt på sina "tomter" så den sociala distansen upprätthölls tämligen väl vad vi kunde se. Bara en sorts sprit flödade, nämligen handspriten

Karlsborg är en vacker plats där den ligger vid Göta Kanal mellan sjöarna Vättern och Bottensjön. Detta är en bild från förra året men utsikten var lika fantastisk i år.

Allsångsföreningen arrangerar allsångskvällar ett antal fredagar i juli med kända artister som t ex Lotta Engberg, Magnus Carlsson m fl. Så var det tänkt även i år. Men... vi får hoppas på 2021.

En promenad muntrar upp

Utevistelse rekommenderas för oss i ålderskarantän. Och visst är våren en underbar tid att njuta utomhus. Om än lite kylslagen just nu. Så idag har jag "stavat på" under en dryg timma.

Saknar dock vår hund Louie, som på grund av sjukdom lämnade oss förra våren. Saknar hans energiska letande i dikeskanterna men framförallt saknar jag någon att "småprata" med under promenaden. Ja, man kan faktiskt prata med hundar.
Men det kanske man måste vara/varit hundägare för att förstå.

Eftersom jag bor ett stycke utanför stan så ser jag under promenaden blommande rapsfält. Dock börjar blomningen avta men än så länge är fälten vackert gula. Lyckades inte riktigt med telefonkameran i blåsten så detta är en bild från tidigare år. Men skönheten är densamma varje år.

På vift ur karantäntillvaron

Idag - på min namnsdag - har jag tillfälligt "smitit" ut ur karantänen. Jag har varit hos frisören! Underbart!
Där var lugnt och fridfullt. Max två kunder samtidigt. Att hålla rekommenderat avstånd var således inget problem.

Såg på Rapport igår intervjun med en gammal ensam man. Jag led med den gamle mannen, som nu inte får vara med på bostadsrättsföreningens årliga vårstädardag på grund av att - ja just det - han är gammal. Jag tycker att föreningen borde låta honom själv avgöra.

Själv är jag inte ensam, vilket jag är mycket tacksam för. Men visst "tär" karantänlivet vissa dagar. 
Allra tråkigast är att inte kunna träffa barn och barnbarn. Digitala hjälpmedel kan aldrig ersätta den personliga kontakten.

Fyra månader av året 2020

För drygt fyra månader sen firade Sverige år 2020s ingång med de förväntningar och goda föresatser som brukar följa med ett nyårsfirande. Men också oro kring jobb, studieresultat, privatekonomi, hälsa-ohälsa etc etc. Ja, hur vi var och en tänkte denna nyårsaftonkväll 2019 så kunde nog ingen enda av oss förutse att Sverige drygt fyra månader senare skulle se ut som det gör! Drygt 3 000 döda i en virussjukdom, alla i ålder från 70+ och uppåt i hemkarantän för att inte bli sjuka och tynga sjukvården, studerande på gymnasieskolor och universitet blivit "digital-studenter", ett otal konkurser i olika branscher, arbetslösheten på väg upp mot 8-10 % med flera eländen.

Vi som var hyggligt optimistiska tänkte väl att om två-tre månader är väl det värsta över. Men ack så fel vi trodde! Idag - den 11 maj - är eländet fortfarande pågående. Kanske, kanske något slags avstannande? Nja, tveksamt. På den dagligt återkommande presskonferensen kring smittläget i landet låter det såhär:

 

"Svenskarna har anammat ett något mer avslappnat förhållningssätt till myndigheternas rekommendationer, säger MSB:s Svante Werger under myndigheternas dagliga presskonferens. 

– Det är färre som följer nyheterna mer än vanligt, färre som minskat sitt deltagande i sociala aktiviteter utanför hemmet och färre som minskat sitt kollektivtrafikresande, säger han."

(citat ur DN) (MSB=Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap).

 

Inte så hoppfullt vad gäller möjlighet till minskade restriktioner alltså. Vilket förmodligen är klokt, trots allt.

 

Glädjande nog har våren ändå kommit.

 

 

 

 

 

 

 

Själv var jag inte så orolig för egen del i början. Tänkte att en mer eller mindre svårartad influensa drabbar ju Sverige och åtminstone delar av världen nästan varje år. Tyckte också att åldersgränsen 70+var orimlig. Många 70+are finns faktiskt i arbetslivet fortfarande. Men allteftersom rapporterna om hur Coronasjuka personer drabbats (även de som överlevt) så har jag blivit mer osen många år, i verkligheten vara "en underliggande sjukdom", som kan spela en avgörande roll för hur sjuk jag skulle kunna bli? Ja t o m vara avgörande för om jag överlever eller inte?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Corona enda nyhet värd att rapportera?

När jag skrev senast (2 mars i år) fanns två mycket allvarliga händelser i världen i alla medier (i alla fall i svenska sådana) nämligen den nya flyktingkatastrofen på Medelhavet och den alltmer oroväckande Coronaepidemin. Nu, efter en dryg månad, kan jag konstatera att i stort sett alla händelser som tidigare betraktats som allvarliga och viktiga att rapportera om "försvunnit" ur svensk nyhetsrapportering. Visst är utvecklingen av Corona, som nu är en pandemi, ett fruktansvärt hårt slag mot hela världens befolkning och mot världsekonomin. Men är det skäl nog att "glömma" flyktingkatastrofer, skjutningar i Sverige och diverse annat elände som också drabbar enskilda individer och länder?

Rädslan för smitta gör naturligtvis att vi alla vill och behöver vara uppdaterade kring utvecklingen av pandemin, vilka åtgärder som rekommenderas av Folkhälsomyndigheten och vilka åtgärder som vidtas av regering och riksdag. Jag har alltså inga invändningar mot att stort utrymme ges kring Corona (som nu blivit ett begrepp). Men att allt annat som - troligen - fortfarande sker i vårt land och i omvärlden knappast omnämns längre känns orimligt. T ex knivskars häromdagen en mycket ung pojke i Göteborg av en annan lika ung pojke. Ett kort omnämnande i nyhetsrapporteringen sen tystnad. Händelsen tyder ju ändå på att så allvarliga brott som mord fortfarande sker, eller hur?

I går frågades i ett nyhetsprogram hur ska det gå till att starta upp t ex Italien efter veckor av total karantän. Min fundering blev hur kommer svensk media att "starta upp"? Kommer någon annan fruktansvärd händelse att "tysta" rapporteringen kring pandemin såsom flyktingkatastrofen på Medelhavet och skjutningarna i Sverige har tystats? Eller kommer nyhetsförmedlare klara att återskapa en "normal" nyhetsrapportering där större och mindre viktiga nyheter blandas? Låt oss hoppas att det sistnämnda inträffar.

En olycka kommer sällan ensam

Ja, det är ett gammalt talesätt. Jag kommer att tänka på det när jag tar del av olika nyhetsmedia. Corona-virus och ännu en flyktingkatastrof vid Europas yttre gräns.

Corona-viruset hade vi sannolikt inte kunnat förutse. Nu gäller att vi alla följer rekommendationerna för att förhindra smittspridning. Och utan att drabbas av hysteri.

Den pågående flyktingkatastrofen hade kunnat förebyggas eller åtminstone avdramatiserats något om EU-länderna klarat av att enas om ett regelverk efter åren 2015/16.

Om att inte längre passa in

Ja, så skriver signaturen "Utslängd" i dagens Corre. Insändaren "Att bli gammal är att inte längre passa in" handlar om det utanförskap som, enligt skribenten, uppstår när sinnen och förmågor försämras på grund av ålderdom. Trots många nya hjälpmedel så finns det områden där försämrad förmåga inte beaktats och som skapar utanförskap. Skribenten ger några exempel. Att inte hinna slå åtta siffror i bankkoden förrän maxtiden passerats och efter tre misslyckade försök stängs kortet. Att inte hinna läsa textremsor på tv förrän de försvinner. Och fler nämns i insändaren. Och hen undrar: "Vill samhället stänga mig ute efter alla år?"

För några dagar sen skrev signaturen Janne om brist på delaktighet som skapats på grund av omöjligheten att betala sina inköp med kontanter för den som av olika funktionsnedsättningar och/eller åldersförändringar inte kan hantera kort, Swish eller andra tekniska innovationer.

Sverige har ratificerat (godkänt) FN-konventioner kring tillgänglighet. Det innebär ett ansvar att leva upp till innehållet. Det innebär också att respektera de medborgare som har behov av ökad tillgänglighet på olika områden för att kunna leva som andra. Det vill säga som vi som - ännu - inte drabbats av försämrade förmågor.

Här är länkarna till respektive insändare:

https://www.corren.se/asikter/insandare/att-bli-gammal-ar-att-inte-langre-passa-in-om6517273.aspx

https://www.corren.se/asikter/insandare/kontanter-behovs-for-allas-delaktighet-om6507947.aspx

Omstart

Efter ett längre avbrott känns det dags att återuppta bloggskrivandet. Det betyder också att bloggen i någon mån ändrat karaktär. När jag startade skrivandet år 2008 var avsikten att driva en renodlad politisk blogg. Vilket den också var fram till och med Europavalet förra året.
Efter ett politiskt turbulent 2018/19 tappade jag inspirationen att blogga. Vid senaste årsskiftet lämnade jag också mina sista politiska uppdrag.

Mitt intresse att skriva finns dock kvar. Jag har alltid gillat att skriva. Allt från små dikter och andra inlägg i Kamratposten som barn till artiklar i olika media kring politik och samhälle som vuxen. Och så från 2008 också via min blogg.

Rubriken Omstart betyder att min blogg nu identifieras som "En blogg för åsikter och reflektioner kring politik och samhälle men också berättelser ur vardagen". Alltså en utvidgning - eller utveckling om man så vill - från politisk blogg till en något mer personlig sådan. Fortfarande gäller förstås att jag välkomnar läsarkommentarer.

Kanske blir det någon bild då och då när/om jag blir duktigare på att lägga in sådana. Här kommer i alla fall en alldeles nytagen från vår trädgård. Ser ut som små tulpaner men det är krokusar.