onsdag 31 januari 2018

Dan Eliasson avgår - och tillträder

Så blev då trycket för hårt på regeringen rörande rikspolischefen Dan Eliasson. Socialdemokraterna insåg att man inte med trovärdighet kan gå till val på Lag och ordning (eller Ordning och reda på gator och torg som kanske s-ministrar skulle säga) med en så ifrågasatt rikspolischef.
Visst kan man förstå att det i dagsläget är ett jättesvårt jobb. Men desto viktigare då att ha en polisledning som kan samla sina styrkor, behålla och inspirera sina anställda och inge förtroende hos allmänheten.

Nu ska samme ifrågasatte Eliasson leda en annan mycket viktig myndighet, MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) med 850 anställda enligt morgonens information på Polisens hemsida.

Jag är ingen anhängare av att människor, som inte lyckas göra ett bra jobb på en tjänst, behöver göras arbetslösa eller ges konstruerade arbetsuppgifter. Men om man som Dan Eliasson passerat den ena generaldirektörsstolen efter den andra med bara några få år på varje ställe och - åtminstone under tiden på Försäkringskassan rejält kritiserad - så borde de nya arbetsuppgifterna inte vara på GD-nivå. Det finns många andra välbetalda jobb för välutbildade och livserfarna människor. Alla människor är inte lämpade att leda stora organisationer.

Nu väntar jag och resten av Sverige på vem efterträdaren blir.

måndag 29 januari 2018

Utvidgat rökförbud

År 2005 förbjöds rökning på restauranger. Förbudet föranledde mycken diskussion kring för och emot bl a i min egen riksdagsgrupp, dåvarande Folkpartiet. Vad ska staten reglera av folks vanor och beteenden? Restauranganställda var klart för ett förbud. Att slippa vistas i en rökig miljö varje arbetspass var en stark önskan. Ganska självklart! Personer med allergier i olika grad var naturligtvis också för att rökning inomhus blev förbjudet.

För mig var frågan ganska enkel. Rökning är dåligt för människors hälsa. Ju färre möjligheter att röka desto större incitament till att sluta alternativt inte frestas att börja. Det var min egen erfarenhet.
Separata fikarum för rökare och icke rökare på min arbetsplats och förbud att röka på arbetsrummen förenklade rökavvänjningen och ledde så småningom till att jag helt slutade.

Ännu ett starkt skäl var min socialliberala inställning till frågan om vad staten ska bestämma kring människors val. Den enes frihet får inte innebära inskränkning av någon annans frihet. Inte alltid så enkelt att tillämpa men oftast ett bra rättesnöre.

Nu vill regeringen gå vidare med rökförbud på uteserveringar, tågperronger, busshållplatser, lekplatser och idrottsplatser. Så är förstås samma argumentation för och emot igång igen. Man kan tro att med sådana förslag så är Sverige den värsta "förmyndarstaten" av alla i världen. Men den som ser sig om i världen kan se att förbud för utomhusrökning på allmänna platser finns i USA, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Finland, Danmark, Norge och Island. Graden av förbud varierar något men förbud finns trots allt.

Att rökning är mycket skadligt vet nog flesta idag. Men att s.k. passiv rökning dvs att påverkas av omgivningens rökande också är orsak till sjukdomar och för tidig död är alla kanske inte lika medvetna om. På Folkhälsomyndighetens webbplats kan man läsa följande:
"Att utsättas för andras tobaksrök påverkar också hälsan negativt. Passiv rökning ökar risken för exempelvis lungcancer och hjärt-kärlsjukdom (U.S. Department of Health and Human Services 2014). I Sverige beräknades 2007 att passiv rökning årligen bidrar till 5–10 fall av lungcancer hos personer som aldrig rökt vanemässigt, samt ungefär 400 fall av hjärt-kärlsjukdom bland personer som inte röker eller har rökt tidigare (Socialstyrelsen 2009)."
Det är mot dessa fakta man ska se förslag om förbud på allmänna platser.

Den 20 februari förväntas regeringens proposition till riksdagen för behandling/beslut under våren. Så här skriver en klok riksdagsledamot, nämligen Barbro Westerholm (L) på Facebook den 26 januari:
"Här handlar det för mig att ta ställning i en fråga där den enes frihet står mot den andres ofrihet. Här prioriterar jag friheten för allergiker, människor med lungsjukdomar och andra som mår dåligt av rök att kunna gå på restaurang i en rökfri miljö.
Friheten för dem som vill njuta av att röka i samband med måltid har lägre prioritet för mig. Jag kommer att rösta för förslaget om rökfrihet på utomhusrestauranger i riksdagen."

fredag 26 januari 2018

Minns Förintelsen och var vaksam på samhällsförändringar i tid!

I morgon den 27 januari uppmärksammas minnet av Förintelsens offer. Detta datum 1945 befriades fångarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Varje år sedan 2001 är dagen nationell minnesdag i vårt land. Den är även internationell minnesdag.

Denna dag blir allt viktigare. Inte bara för att hedra offren utan för att förhindra en upprepning. Jag såg TV 2-programmet med Hedi Fried igår kväll där hon påminde om att snart lever inte någon som kan berätta och verifiera vad som verkligen hände. Det är extra allvarligt idag när nazister marscherar igen i Sverige och i andra europeiska länder. Det måste kännas fruktansvärt för dem som lever och minns att se nazismens återkomst.

Många överlevande har skrivit böcker om Förintelsen. Stort tack till dem! Hedi Fried har bland skrivit "Frågor jag fått om Förintelsen". Enligt Corren kommer den som pocket vilket gör den än mer lättillgänglig för de flesta. Det finns också litteratur för barn och unga som till exempel
"Vi kommer snart hem igen" av Jessica Bab Bonde och Peter Bergling. Corren har idag en helsida kring aktuell litteratur.

Hedi Fried varnade i gårdagens program för risken med att inte ta det som anas pågå på allvar. Att tänka att vi behöver inte oroa oss. Hon varnade också för att "vänja sig". De små stegen av händelser men som snart visar sig vara katastrofen. Det är inte så svårt att översätta hennes varningar inför det vi ser idag i vårt land och i Europa.

Vi ska också minnas att utöver judar och romer förföljdes och mördades också bland andra homosexuella samt  personer med olika former av funktionsnedsättning. Minst 275 000 personer tros ha mördats på grund av sin funktionsnedsättning. Läs mer på Forum för levande historia om den människosyn som rådde år 1933-45 i Nazityskland med bl a det s.k. T4-programmet.

Ett studium av vad som skedde åren före det att andra världskriget utbröt visar hur nödvändigt det är för oss alla att idag ha koll på vad vilka signaler som sänds från olika rörelseriktningar och vilka tendenser till förändrad människosyn som kan skönjas i vårt samhälle. Och då menar jag även i Sverige. Var kan dessa tendenser landa om de inte uppmärksammas och debatteras? Ta begreppet "Alla människors lika värde" som exempel. Är (Varit?) självklart att det ska genomsyra funktionshinderpolitik, flyktingmottagande/asylpolitik, religionsfrihet, rättigheter att vara öppet homosexuell utan risk för hot etc. Och om respekten för dessa värderingar ifrågasatts har samhället ingripit till stöd/skydd för berörda.

Sker det i lika hög grad idag? Många menar att det inte är lika självklart. Jag är böjd att hålla med. Inte för att strömningar likt nazismen fått genomslag. Men mindre försåtliga förändringar som inom en inte alltför avlägsen framtid skulle kunna förändra samhällets syn. Inför Förintelsens minnesdag 2015 skrev ordförande för FUB (Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) i tidningen Dagen att organisationen oroas över utvecklingen i Europa och i Sverige. 

Så låt oss minnas Hedi Frieds uppmaning om vaksamhet över den utveckling vi ser. Uppmärksamma och reagera medan tid är!

torsdag 25 januari 2018

Inga nya samverkansplaner förrän rensning skett i nuvarande snårskog

Dagens Medicin rapporterar att Sip (Samordnad Individuell Plan) inte blivit den nytta som varit avsikten sedan införandet 2010. Riksdagens socialutskott har gjort en utvärdering avseende Sips funktion för multisjuka äldre och för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Orsaken till att Sip inte blivit så framgångsrik som var tänkt tros vara att det finns så många olika sorters planer inom samma verksamhetsområden. Något som lett till osäkerhet om när den ena, andra, tredje eller ..... ska användas.

Samverkan mellan landstingens/regionernas sjukvård och kommunernas vård/omsorg har stått högt på dagordningen bland beslutsfattare under många år. I stort sett alla brister som uppmärksammats inom sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin har tänkt lösas genom mer samverkan. Och i många fall har tanken varit rätt. Samverkan mellan huvudmän är nödvändig. Men när det blir så många planer att berörda befattningshavare inte vet vilken/a som ska användas då har det blivit för många. Och resultatet är att ingen används!

När nu socialutskottet uppmärksammat problemet med icke användning av Sip så säger Socialstyrelsen att man vet att det finns en frustration över för många planer. Man kallar det till och med för en snårskog, vilket säger en del om hur illa det är ställt. Men det säger också en del om Socialstyrelsen! Varför har man inte larmat till riksdagens politiker om denna frustration??

Jag menar att det finns ett (minst) ytterligare problem med att successivt öka på antalet planer (inom olika områden - inte bara sjukvård, vård och omsorg) i tron att skapa tydlighet kring vad varje patient respektive vård-/omsorgstagare har rätt till. Alla planer kräver att de lokalt omsätts i handlingsplaner. Och innan dessa kan beslutas och tas i bruk läggs mycket tid hos chefer och lokala/regionala politiker att fundera på dess utformning. Och när handlingsplaner är fastställda ska de implementeras hos berörda personalgrupper. Om kunskapen sedan ska hållas vid liv måste den, som all kunskap, alltemellanåt påminnas och uppmärksammas och kanske revideras för att fungera maximalt.

Allt detta kostar pengar. Pengar som självklart måste tas ur budgeten för sjukvården, äldreomsorgen m fl berörda budgetar. Blir resultatet en bättre sjukvård/äldreomsorg/rehabilitering eller vad nu planen skulle åstadkomma så är kostnaden för införandet förmodligen försvarbar. Men om den nya planen bara blir en till i raden och i stället skapar frustration hos medarbetarna, då är kostnaden inte försvarbar.

Dags alltså att rensa i snårskogen. Och - för politiker av alla kulörer - inte falla för frestelsen att lova nya samverkansplaner i valrörelsen! Gör i stället något bra av de som finns kvar efter rensningen!

torsdag 4 januari 2018

Balansera tilltron till kameror som trygghetsskapande

Sen jag skrev sist har både jul och nyår passerat. Och redan även några dagar av det nya året 2018. Årskrönikorna avseende 2017 avstår jag från att kommentera eftersom de redan är historia. Om än färsk sådan.
Vad väntar oss 2018? Ja, förmodligen både känt och okänt som ett nytt år brukar innebära. Speciellt i år är att 2018 innebär val till riksdag, kommuner, regioner/landsting den 9 september. Och det är ett val med en mycket oviss utgång. Framförallt vad gäller riksdagsvalet. Sverige kan inte i fyra år till ha ett styre där medborgarna frågar sig i bästa På spåret-stil "Vart är vi på väg?". Alltså behövs en majoritetsregering som kan genomföra det uppdrag som väljarna ger i september. Men hur ska denna regering se ut? För mig är det självklart att Sverigedemokraterna INTE kan ingå. Dess partiledning må ha ett ständigt pågående renhållningsarbete för att få partiet att framstå som rumsrent. Men gång efter annan avslöjas de grundläggande värderingarna i partiet av enskilda medlemmar och förtroendevalda. Nu senast på SD-kongressen i Norrköping. Ett parti som inte erkänner alla människors lika värde är för mig otänkbart som regeringsparti! Jag blir därför mycket bekymrad när jag hör att moderater och kristdemokrater inte kraftfullt utesluter samarbete med SD. Att gömma sig bakom ord som "de (SD) ska inte få något inflytande. Vi ska inte förhandla med dem. Men vi kan inte hindra dem från att rösta med oss" känns inte seriöst. Gör en ny regering sig beroende av att SD röstar på regeringens förslag så kommer de självklart att vilja ha något tillbaka i form av inflytande på för dem viktiga politikområden. Svårare än så är det inte!

Nog med denna utläggning kring det kommande valet. Egentligen skulle detta inlägg handla om Polisens önskemål om mer kameraövervakning på hårt utsatta brottsplatser. "Tio gånger fler kameror behövs" enligt artikel i Corren. Idag finns 150 kameror på brottsutsatta platser i landet. För att öka tryggheten och för att klara upp fler brott behövs många fler och på många fler platser.
Jag har under ett antal år både följt och deltagit i debatten om den ökande kameraövervakningen i samhället. Tidigt läste jag och tog intryck av boken "1984". För mig som liberal är ett samhälle där människor övervakas på gator och torg och i andra sammanhang helt främmande. Otaliga gånger har jag som ledamot av kommunstyrelsen i Linköping röstat nej när skolor, näringsidkare m fl velat ha kommunens välsignelse inför Länsstyrelsens beslut kring deras ansökningar om att få sätta upp kameror.

Men samhället och brottsligheten har förändrats. Och jag inser att den nya verkligheten i många fall behöver kameraögon. Framförallt för att klara upp begångna brott. Jag kan självklart inte blunda för att på grund av kameraövervakning har många både större och mindre brott kunnat klaras upp och den/de skyldiga gripits och straffats. Däremot är jag inte lika säker på att kameraövervakningen förhindrar brott. För några år sen visade BRÅ att så inte var fallet. Jag har inte sett någon ny statistik men ska kolla det. Att tryggheten upplevs öka beror nog snarare på det som sägs i artikeln ovan, nämligen att när de kriminella grips och lagförs så blir det lugnare på aktuella gator och torg. Och allmänheten åter vågar uppehålla sig där. Och detta har självfallet ett värde för oss alla.

Som viss balans till den artikel jag refererat till ovan så finns ytterligare en artikel om kameraövervakning. Läs artikeln "Kamerorna har flyttat på brottsligheten" där avslutningen handlar om att det kan finnas vissa risker med för hög tro på kamerornas effekter och att de bara är ett komplement till andra samhällsinsatser.