Idag är det 72 år sedan Auschwitz-Birkenau befriades. Varje år uppmärksammas den 27 januari genom olika aktiviteter dels för att hedra offren men också för att lära av historien. Än så länge finns människor som var med och kan berätta och påminna oss alla om vad som verkligen hände.
I år tycker jag mig se även annat innehåll i intervjuerna. Från att tidigare varit beskrivningar av dåtiden så finns nu också varningar kring framtiden från de som upplevt Hitler-Tyskland, nazismen och förintelselägren. Vart är världen på väg? Likheterna förskräcker. Läs också Göran Rosenbergs artikel.
Taggtråd mellan länder i Europa för att hålla flyktingar ute, alltfler anhängare till högerextrema partier, hat på sociala medier, nazister som marscherar på gatorna i Sverige, i Tyskland och flera andra länder. Och valet av Donald Trump som USAs president.
Få av oss ville tro att världen så snabbt skulle förändras. Vem kunde tro att ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti som SD skulle vara tredje största parti i Sveriges riksdag efter valet 2014?!
Och vem kunde tro att i en av de värsta flyktingkatastroferna på länge skulle Sverige i princip stänga sina gränser?! Så begränsad förmåga har alltså ett starkt samhälle som vårt att klara av att hjälpa till när katastrofer drabbar andra. Och- den största besvikelsen av alla kan jag tycka - så lite betydde alltså gemenskapstanken, fredsprojektet EU, när behovet av samarbete sattes på prov. Då saknades solidariteten. Hade alla länder tagit emot sin andel av de flyende människorna så hade inte 1000-tals människor behövt drunkna på Medelhavet.
Läs gärna Lena Posner-Körösi krönika i tidningen NU nr 4/17 och minns särskilt följande
"Och det räcker inte med en dag om året, det är en ständig kamp att försvara demokratin, att värna åsikts- och religionsfriheten, att inse att begreppet ”allas lika värde” inte bara är tomma ord, utan faktiskt kräver något av var och en av oss."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar