torsdag 9 april 2015

Kompetenshöj beslutsfattare om svensk funktionshinderpolitik


Nyligen presenterade Socialstyrelsen ”Kartläggning och analys av vissa insatser enligt LSS”. Ett avsnitt handlar om personalens kompetens. Kartläggningen visar att en stor del av personalen saknar den grundläggande kompetens som anses nödvändig för att ge rätt stöd.
En annan kartläggning gjord av Akademikerförbundet SSR och Handikappförbunden (sept 2014)konstaterar också kompetensbrist. Där gäller det beslutsfattare på myndighetsnivå.

Målet med LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade)är att personer med stora funktionsnedsättningar ges möjligheter att leva som andra trots sina funktionsnedsättningar. Det betyder jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Det är dessa mål som beslutsfattare på alla nivåer ska ha som ledstjärna när beslut fattas enligt LSS.
Sverige har en lagstiftning att vara stolt över. Men tillämpningen brister i alltför hög grad. Ofta är orsaken okunskap om mål och syfte med svensk funktionshinderpolitik. Och eftersom kunskapen tycks saknas även hos politiker så har undermineringen av lagstiftningen kunnat fortgå.

Till syvende och sist är det ett demokratiproblem när en lagstiftning som ska vara ett stöd för medborgarna inte respekteras av beslutsfattare. Politiker på alla nivåer och beslutsfattare på myndighetsnivå inkl rättsväsendet behöver ett rejält kunskapslyft kring bakgrund, syfte och mål med svensk funktionshinderpolitik.
Debatten om personlig assistans – och för övrigt hela LSS – visar en stor okunskap om bakgrunden till lagstiftningen. LSS kom inte till av en slump. Svensk funktionshinderpolitik har växt fram under årtionden allteftersom insikten om de ovärdiga levnadsvillkor som personer med omfattande funktionsnedsättningar levde under trots snabb framväxt av välfärdssamhället efter andra världskriget. Pådrivande var olika funktionshinderorganisationer, som fick flertalet politiker att lyssna och förstå. Först kom ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa” 1949. Fler steg togs och 1967 sjösattes Omsorgslagen. Utredningar och debatter följde och 1986 trädde ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl” i kraft.

Stor betydelse för synen på personer med funktionsnedsättning hade 1989 års Handikapputredning vars slutbetänkande ”Handikapp-Välfärd-Rättvisa” utmynnade i förslag om en rättighetslagstiftning dvs LSS, som infördes 1994. Därtill har Sverige år 2008 anslutit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Under lång tid har samhällsdebatten kring funktionshinderpolitiken mest handlat om hur dyr LSS-reformen blivit. Inte minst har politiker på alla nivåer underblåst denna debatt. Få forskare har visat intresse för området. Funktionshinderrörelsen har fått litet mediautrymme. Nästan inga röster som kunnat beskriva kopplingen till välfärdsutvecklingen i stort och värdet för berörda individer har kommit till tals. Jag möter alltför ofta medborgare utan egen kontakt med funktionshinderområdet som tror att ”de har väl alla rättigheter”. Inte minst har uppmärksamheten kring fusk och missbruk påverkat. Då behövs fakta som motvikt i form av en ”folkupplysningskampanj”. Annars finns risk att politiker inte klarar att stå upp för en fortsatt värdig och human lagstiftning.

Linnéa Darell
Fd riksdagsledamot (FP)och samhällsdebattör

 

 

 

Hur ska "välfärdsnotan" betalas?

"Så snabbt ökar välfärdsnotan" är rubriken på en artikel i Dagens Samhälle (nr 14/2015). Där beskrivs vad som väntar kommunerna de närmaste åren. Bland annat beskrivs trolig kostnadsökning mellan åren 2013-2020 för äldreomsorgen med 14 %, för omsorg om funktionsnedsatta med 13 %, för grundskola/förskoleklass med hela 19 %. På SKL (Sveriges Kommuner & Landsting) tror man att skattehöjningar väntar i flera, särskilt mindre, kommuner.

Det skulle vara intressant att se beräkningar på ekonomisk utveckling i KommunSverige om alla som vill och kan jobba men idag tvingas söka försörjningsstöd fick möjlighet till egen försörjning. Många av de miljoner i försörjningsstöd som idag utbetalas skulle finnas för de ökande kostnaderna i t ex skola och omsorg samtidigt som skatteintäkterna skulle öka.

Även om vissa av dagens kostnader kan uppfattas som "småpotatis" i förhållande till de ovan nämnda områdena så tror jag att kommunerna måste fundera över "vad ingår egentligen i den kommunala kärnverksamheten". Är det att medfinansiera infrastruktur som egentligen är statens ansvar fullt ut? Är det att finansiera miljoner i en årsbudget för extern samverkan av olika slag? Jag menar inte att varje kommun ska isolera sig från omvärlden men kanske att beloppen kan begränsas. Åtminstone borde resultatavstämning redovisas och bedömas i bokslut. Alltför ofta rullar beloppen vidare år efter år utan synliga resultat. Besöksnäring, eventstrategi, marknadsföring nationellt och internationellt?  Lönsamt - ja, vem bryr sig?
Ställs frågan till ledande kommunpolitiker så kan jag garantera att svaret är att kommunen måste "finnas på kartan" för att dra till sig fler företag = fler jobb. Även rekryteringsmöjligheter har på senare år blivit ett argument. Om dessa budgetmiljoner ger sådana effekter så är det ju bra. Men vem  redovisar huruvida just dessa årligt återkommande budgetposter ger avsedda resultat? Ingen, säger jag.

Nej, om inte betydligt fler kommer i arbete så kommer nog den ökande välfärdsnotan att få finansieras med dels skattehöjningar och dels med effektiviseringar inom skola, vård och omsorg. Om effektivisering innebär t ex förbättrade arbetsmetoder, utveckling av IT-stöd som är till gagn för individen och andra "riktiga" effektiviseringar då är det en positiv utveckling. Men om effektivisering egentligen är detsamma som besparingar som drabbar kommuninvånare i behov av stöd för att få leva ett värdigt liv eller elever i skolan som inte får stöd från tidig ålder då finns anledning att vara orolig över välfärdsnotan.

fredag 3 april 2015

Tiggeriförbud inte lösningen på fattiga människors problem

Aftonbladet publicerar idag en undersökning kring svenskars syn på tiggeri. Bakgrunden är att antalet tiggare eller EU-migranter, som jag hellre vill kalla dem, har ökat i omfattning på gatorna i de flesta av våra städer. Undersökningen visar att det skett en kraftig ökning av antalet medborgare som vill ha ett förbud mot att tigga i Sverige.
Det är lätt att tillgripa förbud mot något som man helst vill slippa se. Svenskar vill inte bli påminda om den misär som finns så nära vårt eget land. Riktigt fattiga människor vill svensken tro bara finns i Afrika eller andra delar av världen väldigt långt bort. En annan orsak till förbudsönskan är, för åtminstone en del, viljan att slippa känna sig skyldig att hjälpa till genom att ge något i den framsträckta pappersmuggen.

Men ingen behöver känna sig tvingad att ge på gatan. Däremot är hjälpen välkommen via hjälporganisationer. Dessa organisationer både hjälper här som t ex Stadsmissionen och i hemländerna som bl a Hjärta till Hjärta.

Vad skulle ett förbud innebära? Den fria rörligheten inom EU finns och kommer att fortsätta att finnas. Så många kommer att fortsätta att komma till Sverige. Skillnaden blir en "polisjakt" från kommun till kommun allteftersom EU-migranterna kommer att försöka få ihop lite pengar.

Nej, att förbjuda fattigdom, vilket ett förbud mot tiggeri i verkligheten skulle handla om, hjälper bara de svenskar som vill slippa se. Min rekommendation är: skänk en slant (alla bidrag oavsett storlek behövs och gör nytta) via en hjälporganisation. Bjud också den tiggande personen på ett "hej" och ett leende så mår både du och EU-migranten lite bättre.

torsdag 2 april 2015

GLAD PÅSK

 


GLAD PÅSK!

Kommunikation inte tillräckligt

Igår (den 1 april) beslutade regeringen att ge Myndigheten för Delaktighet och Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen om innehållet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I uppdraget ingår också att informera om innehållet i den Diskrimineringslag som gäller från och med i år.
Ett vällovligt uppdrag men alls inte tillräckligt utifrån den okunskap som finns kring svensk funktionshinderpolitik. Något jag bloggade om för mer än ett år sedan och där ingenting i rätt riktning har skett. Ett exempel på detta är Thomas Juneborgs blogginlägg idag.